top of page
  • Anders Filipsson

Frälsningen

Solljuset från kökets två fönster som vetter åt den lummiga trädgården med sina höga körsbärsträd, knotiga äppelträd, sina taggiga krusbärsbuskar och oklippta gräsmatta är alltid fullt tillräckligt för deras samvaro. Man kan se fram till den höga häcken där trädgården slutar, de passerande bilarna på vägen därbakom kan de bara höra. Den leder förbi gamle Ottos lilla hus med halmtak och hans fallfärdiga lada. Han bor där med sin rara Linnea. Otto är stel och tyst med en mage som livremmen på inga villkor når om. Linneas finurliga fingrar har fäst en hank mellan knappen och knapphålet som inte tillåter Otto en stängd gylf. Vägen slingrar sig vidare förbi ytterligare några grannar och fram till smeden där de lagar traktorn, plogen, harven och allt det andra. Strax kommer korsningen till Vara innan lanthandeln i Arentorp dyker upp. I köket blandas lukt av jord och läder från farstuns berg av skor och kängor, som aldrig förstått meningen med att stå i rader på hyllor, med doften av Elsas nymalda kaffe som är färdigt att kokas på den björkvedsuppvärmda spisen. Här samlas Holger och Elsa tillsammans med sommarbarnet Bengt kring måltider, bibelläsning och bön.

Yrvaken med nackhåren spretande nedanför den kala hjässan kommer Holger från middagsvilan och sätter sig på sin köksstol. Han kliar sig på benet tills det blöder. Klådan verkar aldrig försvinna och Elsa vill att han ringer doktor Rutström. Bengt kliar sig också. Energiskt hoppas han odla fram samma kliande eksem som Holger har. Bengt har legat under sängen som Holger sovit på, säkert en halvtimme, och lyssnat till hans andning. Han tycker om att vara där när Holger vilar middag. Han känner ro i den dammiga luften från det ostädade golvet när sängens spjälor svagt rör sig nära hans ansikte. Han fantiserar om att bli äldre, kunna bestämma över sig själv och stanna på Lillegården för gott. Därhemma finns inget som lockar.

Lillegården

När alla sitter vid köksbordet är klockan tre och riksronden med Lennart Swahn ska börjar. Bengt dricker sött kaffe med mjölk och Elsas bröd med smör och Kalles kaviar. Trots att han har svårt att hänga med i de kåserande nyheterna spinner han som en katt i den mjuka stämningen runt bordet som tryggt upprepas varje dag. Holger lyssnar uppmärksamt och ler när Elsa fyndigt fyller i Swahns rapporter med egna tankar. Holger är ordknapp och stolt över att ha funnit Elsa. Naturligtvis var det med Guds hjälp. Elsa är viktig för Holger och bara Gud är aningen större. Det fanns en tid som Bengt ibland funderar över. En tid före Elsa då Holger nästan aldrig var glad. Det är kanske därför han avvisar Bengts frågor om den tiden med att han aldrig varit vare sig ung eller liten. Han har alltid varit den han är idag. Något blir hängande i Bengts tankar trots att han godtar svaret. Efter kaffet väntar skördearbetet i den stilla sommareftermiddagen. Holger har sagt att Bengt ska få en krona för varje dag som han är till hjälp. Bengt sparar alla kronor han får i en tygpåse med snörning utan att ha en tanke på vad de ska användas till. Hittills har ingen löneutbetalning uteblivit.

Höet ligger slaget och är torrt på ytan men fuktigt mot marken. De kopplar hövändaren till traktorn och Bengt får som vanligt köra den för enkla göromål men aldrig på allmän väg. Gafflarna på hövändaren sprätter glatt och villigt höet upp i luften så det yr. När Bengt är klar ber Holger honom koppla loss och köra in deras gråa Ferguson på logen. Det gör han gärna. Det finns inget som går upp mot att köra traktorn utan uppsikt. Bengt väljer själv fart och väg till logen, kör försiktigt och njuter. Han når inte ner till pedalerna men gasreglaget på Ferguson sitter under ratten som han enkelt når med handen. När han ska stanna ställer han sig på pedalerna så kroppsvikten hjälper honom att koppla ur och bromsa. Traktorn är följsam och nästan alltid till glädje för Bengt. Holger är stolt över sin lille chaufför. Det är bara när Holger klipper dikeskanter med traktorn som Bengt är rädd. Då sitter han på verktygslådan vid bakstänkskärmen och håller sig krampaktigt fast när traktorn lutar. När Bengt är säker på att den ska välta bestämmer han sig för hur han ska hoppa för att rädda sig. Han säger inget till Holger som lugnt klipper vidare. Bengt förstår inte hur Holger kan vara så lugn när traktorn kan välta när som helst. Pappa har förbjudit Bengt att köra traktorn men han är nästan säker på att pappa sagt samma sak till Holger. Bengt känner sig skyddad från bannor för det måste vara Holger som bestämmer så här långt hemifrån. När Bengt parkerat traktorn och lagt i fotbromsens spärr möter han Holger på stigen mellan hagarna. De ser korna med sina stinna juver.

Bengt följer Holger till lagården för att strö torr halm på cementgolvet innan djuren ska in för mjölkning. Bengt får hämta de tolv mjölkkorna ensam. Några krånglar men Bengt är tålmodig och känner sig värdefull när han svingar piskan mot de mest motsträviga djuren. Holger möter utanför lagården och tjudrar korna innan mjölkmaskinens sugkoppar börjar sitt monotona arbete från första kossan Alice till den andra Rosa. När också Runa är klar är alla maskinmjölkade. Elsa eftermjölkar alla kor medan Holger silar mjölken i höga såar. När de är fyllda med fet och varm mjölk lyfter han mödosamt över dem i kylbassängen där han härom dagen sänkte ner buren med sex välgödda råttor. Den sjunde lät han löpa efter att ha bränt den i pälsen med en tändsticka. Han gick till verket mot skadedjuren med samma okänsliga målmedvetenhet som när han i sitt knä en efter en kastrerade fyra skrikande smågrisar med rakblad och utan bedövning. När mjölken väl är kyld drar han flaskorna på kärran till mjölkpallen där lastbilen från mejeriet hämtar. Han vänder sig mot Bengt och säger: ”Ikväll ska vi på tältmöte”.

Efter middagen och bibelläsningen och innan de knäböjer för bön vid sina stolar säger Holger att Bengt ska överlämna sig till Jesus på tältmötet ikväll. Bengt älskar tältmöten men förstår inte vad det är som ska ske med honom ikväll. Under bönen tänker han förvirrad på tältmötet. Holger och Elsa ber högt till Gud om allt möjligt som Bengt inte förstår. När det blir hans tur säger Elsa att Bengt kan läsa ´Gud som haver barnen kär´ om han inte kommer på något att be om eller tacka för. Elsa säger att Jesus förstår att det är svårt för Bengt att be på riktigt. Det är Bengt tacksam för eftersom han aldrig kommer på något själv. Han beundrar Holger och Elsa för att de kan be så länge utan att använda ramsor. De verkar känna många människor som behöver räddas i bönen.

Människor är samlade i den råa och fuktiga kvällsluften utanför det gigantiska tältet som Bengt var med om att resa i början av sommaren. Två enorma trämaster väl förankrade i marken håller med otaliga rep och schackel upp den tjocka vita men fläckiga tältduken. När de går in och Bengt känner den välbekanta doften från brinnande rödsprit i de utplacerade bleckburkarna nära raderna av sittplatser får han beröm av många äldre. Bengt är ju så duktig som hjälper Holger och Elsa på gården. Minsann om han inte kör traktorn som en hel karl. När predikan börjar förlorar sig Bengt in i fantasier om människorna runt omkring. Så går Holger upp till podiet och kören börjar sjunga ´Oändlig nåd mig herren gav´. Holger upptäckte Filadelfia när han cyklade förbi ett sjungande tältmöte på fyrtiotalet. Vilken tur, tänker Bengt, att han cyklade förbi just när de sjöng. En äldre man går upp i talarstolen när sången klingat ut. Han berättar om sitt liv som drinkare. Han har suttit i fängelse och försummat sin familj som till slut tröttnat på honom. På ett härbärge i Vara träffade han en kvinna från församlingen som ledde honom till Gud som frälste honom. Trots att hans ögon brinner och hans stämma darrar av tacksamhet undrar Bengt vad som hänt med hans barn. När han slutar börjar prästen tala högt. Ord som Bengt inte förstår. Strax börjar hela församlingen skrika i en allt hetsigare kakafoni. Många reser sig upp för att komma närmare Gud. Så, lika plötsligt som det startade dör allt ut i ett svagt mummel. Elsa väcker en drömmande Bengt som ännu inte slitit sig från den äldre mannens berättelse, hon pekar mot podiet.

Holger följer Bengt som känner sig obehaglig till mods. Han har ingen kontroll över situationen när Holger ber honom böja knä vid en bänk. Prästen och en rad andra personer strömmar till. Bengt känner beröringen av händer på sin rygg när prästen höjer sin röst och ber Gud ta emot honom. Plötsligt är allt över och Bengt går mot sin plats. Han möter blickarna från tanterna och farbröderna som nickar mot honom och ler vänligt. Bengt känner sig åter lugn och mycket uppskattad.

Några dagar har passerat när Holger och Bengt lämnar hässjandet av hö för riksronden. Elsa väntar dem. Plötsligt frågar Holger om Bengt blev frälst på tältmötet. ”Hur vet jag det?” svarar han. Lite bekymrad svarar Holger ”Du ser ju änglar och hör klockor”. Bengt tänker efter och svarar ”Nä, då är jag nog inte frälst”. ”Då får vi försöka igen” säger Holger i avmätt ton men utan anklagelse i rösten. Han tycks mena att det kan vara lite besvärligt ibland. Det är bara att försöka tills det lyckas. Ändå känner Bengt att något är outsagt. Holgers vilja att Bengt ska bli frälst går inte att ta miste på. Men jag då? Tänker Bengt. Vad vill jag? Visst vill Bengt komma till himlen när han dör, där gatorna är gjorda av guld. Han har ju också sett de hoppfulla dödsannonserna i Evangelii Härold som Holger och Bengt säljer några kvällar i månaden. Annonserna rubriceras ´Befordrade till Himmelriket´. Ändå känner han sig överrumplad.

Inte heller frågade Holger sin åldriga mor vad hon ville när hon kraftlös under sina sista år ansattes att överlämna sig till Jesus medan tid ännu fanns. Nu hade Holger mött sin kära Elsa och de ville båda modern så väl. Fadern kom lindrigare undan då Elsa ännu inte kommit till gården och Holger inte hört den vackra sången från tältet.

När de går från betesmarken efter att ha satt på vattenledningen till djuren plockar Holger strån utefter dikesrenen. Det är kummin som torkat på sina kvistar i solen. Det har gått några dagar sedan frälsningsproceduren upprepades. Holger tuggar på kumminen och det gör också Bengt fast han inte gillar smaken. Så frågar Holger igen. Bengt, som varit beredd, svarar med så fast stämma han kan uppbåda: ”Nu är jag säker, jag är frälst”. Holger lägger sin stora, skrovliga hand på Bengts nakna bruna axel. Solen står redan högt och de skyndar för att hämta traktorn från logen. De ska till kvarnen och mala det tröskade vetet till mjöl.


Författare Anders Filipsson

5 visningar0 kommentarer
bottom of page