top of page
  • joyvan405

Långsam hemkomst

Peter Handke är en prisbelönt österrikisk författare som föddes 1942 i Griffen (i dåvarande Tyska riket). Han har bland flera andra utmärkelser fått Ibsenpriset 2014 och Nobelpriset i litteratur 2019. Hans författarskap omfattar inte mindre än runt 70 böcker. På svenska finns ett tjugotal titlar. Författaren ansågs redan i början av författarskapet som en provokatör och har kritiserats starkt, främst för sitt proserbiska ställningstagande. Men detta har knappast något att göra med den omstridde nobelpristagarens litterära verksamhet. Han har även verkat som översättare och filmregissör, och var bland annat en av manusförfattarna till ”Himmel över Berlin”. Enligt Daniel Pedersen, litteraturvetare och forskare på EHESS i Paris, är Handke ”en av världens viktigaste författare. Det är till honom jag går när jag vill upptäcka världen på nytt, när man översköljts av dagstidningar och mediesamtalet. Att läsa Handke är som att ta ett rent bad, det är så precist, så exakt!”

När jag påbörjade läsningen av boken undrade jag tidigt vad jag egentligen gett mig in på. Peter Handkes otroligt vackra och ytterst detaljerade miljöbeskrivningar kändes snart enerverande. Det var 110 procent för mycket. Jag fick ingen luft att andas mellan orden. Knappt ett enda ord var överflödigt. Jag blev arg och frustrerad och ville bara lägga ifrån mig boken. Ofta långa meningar blev ännu längre när han ständigt använde parenteser och citationstecken ”i tid och otid”, kändes det som. Ingen konventionell roman precis.

Handke nobelpris 2019 Ett litet exempel på hans skrivande: Flodområdet, från källan till mynningen, var ”inte värt att tala om någon annanstans än här”; här fanns över huvud taget ”den enda ort på jorden värd att nämna” – vilket så att säga kunde läsas i den skrift som det sjunkande vattnet hade radat upp i sanden (den andra strandkanten låg redan ”bortom den sista gränsen”).

Läsmotståndet och de motstridiga känslorna försvann så småningom på något mystiskt sätt och man sögs istället med in i handlingen. En handling som inte tycktes ha något mål eller någon mening. Det blev inte många meningar sagda i boken och det hände inte speciellt mycket. Egentligen. Årstider skiftade, med helt nya uttömmande och detaljrika beskrivningar av naturen, på samma plats. Berättaren rörde sig långsamt genom rummet och tiden och lät sinneserfarenheterna sakta sjunka in genom orden.

Geologen Valentin Sorger mäter jordskorpans beskaffenhet i en ödslig flodslätt norr om polcirkeln vid Alaskas kust. Han är en främling både inför sig själv och sina indianska grannar. Undersökningarna har ingen affärsmässig eller vinstinriktad nytta och om det verkligen blir en vetenskaplig studie verkar tämligen diffust. Han är dock inte helt ensam. Han bor tillsammans med en forskarkollega, men de två har i stort sett inget umgänge alls. Inte heller här, mellan dem, blir det många ord sagda. Han får emellertid utlopp för sin manliga drift, eller hur man ska säga, genom att tillbringa några kärleksnätter tillsammans med en indianska.

Isolerad och avskuren i polarnattens mörker och i utkanten av civilisationen flyter hans medvetande i tidlöshetens svajande dimslöjor. Han anar sitt eget och alltings oundvikliga slut som virvlar i flodens rörelser. Han upplever en fysisk upplösning i sina drömmar och även i vaket tillstånd.

Sorger planerar sedermera en hemresa till Europa, men dåligt väder försenar denna. Det händer att han tänker på sitt barn, men det är också det enda man får reda på om hans eventuella familj. Han fördröjer hemresan ytterligare genom att mellanlanda i flera amerikanska städer. I dessa fortsätter hans tankegångar kring alla synintryck, med en detaljrikedom man aldrig tidigare skådat, allt från pustande ånga ur gatorna till snöfall över Manhattan. I slutet av boken tar han så det nattliga flyget till Europa, denna resande människa, på väg till sin egen identitet.

Kan man då instämma med Daniel Pedersen ovan? ”En av världens viktigaste författare”? Nej! ”Att läsa Handke är som att ta ett rent bad, det är så precist, så exakt!”? Ja, det ligger något i det, precist och exakt! Efter att jag inledningsvis känt mig uttråkad och irriterad, blev det sedan som ett spindelnät som drog mig mer och mer in mot att tvångsmässigt, på något förunderligt sätt, uppleva fortsättningen av den, i mitt tycke, annorlunda romanen. 134 sidor, med liten text, med avsaknad av ”riktig” handling, blev ändock en positiv läsupplevelse. Intensiv och uppslukande. Värd att läsa en andra gång, för att kunna förstå och ta till sig ännu mera.

Långsam hemkomst

Recensent Ingemar Klockare

Författare Peter Handke

Översättning Margaretha Holmquist

Originaltitel Langsame Heimkehr. Erzählung.

Förlag Albert Bonnier

Utgivningsår 1981

Antal sidor 134

17 visningar0 kommentarer

Comentários


bottom of page