top of page
  • joyvan405

Siddharta

Är den snart hundraåriga boken Siddhartha av Herman Hesse fortfarande aktuell och läsvärd för en modern människa? – 1946 fick Hesse nobelpriset med motiveringen: Ett inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanitetsideal och höga stilvärden. Hans mest kända och omtalade romaner vid sidan om Siddhartha är Stäppvargen och Glaspärlespelet. – Hesse har själv påmint oss om att alla hans böcker och texter är mer eller mindre självbiografiska. Han skriver om sig själv redan från sin debutroman, Peter Camenzind (1904) till sin sista stora roman Glaspärlespelet (1943). För att förstå hans böcker bättre är hans bakgrund, inspirationskällor och världsbild viktiga. Fadern gav honom kravet på det obetingade, skepsis, kritik, självkritik och språklig precision medan modern bidrog med fantasi och musikalitet. Barndom och skola var katastrofala. Han passade inte in och hade flera allvarliga kriser. Han kände sig som en outsider med psykisk och fysisk instabilitet under hela sitt liv och han förblev en sökare. Han skrev bildningsromaner och om att utvecklas från pojke till mogen man om och om igen. Formmässigt har Johannes Edfeld sagt om Siddhartha att boken är ett ädelt konstverk och texten inte bara en text utan bildar dessutom ett genomtänkt pussel med perfekta ordval där varje mening är viktig för helheten. Stora inspirationskällor i Hesses författarskap var musiken, Goethe och Nietzche. Den senares uppfattning om att styra sitt eget öde, att vara skeptisk och utvald fångade Hesse som också var intresserad, beläst och kunnig i indisk och kinesisk andlighet. Frågeställningar om jaget och enhetskänslan är bärande teman i Siddhartha. – Hesse kom tidigt i kontakt med psykoanalysen i Jungs tappning. Hesse och Jung blev så småningom nära vänner. Psykoanalysen fick stort inflytande på Hesses författarskap. T ex att släppa fantasin lös och genom att vara uppriktig i sanning vilket ger en möjlighet att upptäcka vem jag egentligen är. – Romanen handlar om Siddharthas liv. Redan som ung pojke är han en sökare som inser att de visa prästerna inte kan ge honom det han söker. Förståelse för jaget och en djupare insikt om urkällan eller världens enhet. Tillsammans med sin gode vän Govinda lämnar de familjerna och ger sig ut i världen för att finna vishet. De ansluter sig till Samanerna som med hjälp av asketism och meditation försöker utplåna jaget och på detta sätt bli fria från drömmar och begär och uppnå enhet med universum. Efter ett tag inser Siddhartha att detta inte är rätta vägen för honom. Siddhartha berättar för Govinda att han kommit till insikt om att asketism och meditation endast ger en kort stunds flykt från jaget och existensiella kval. Siddhartha och Govinda lämnar samanerna för att uppsöka Buddha, som enligt vad som sagts honom, med sin lära kan få slut på människans lidande. Buddha blir så ytterligare en av flera anhalter i Siddharthas strävan att finna sanningen. I verkets final och crescendo ligger Siddhartha på sin dödsbädd med ett leende på läpparna som bara är möjligt för en fulländad människa. – Hesse förstärker sin framställning med flera litterära efterbildningar och symboler. Skickligt annvänder han färjkarlen Charon från den grekiska mytologin när Siddhartha inte kan betala sin färjkarl för en överfart. Obetalda överfarter gav enligt mytologin passageraren ett liv i gränslandet mellan livet och döden. Hesse menar att livet och döden egentligen är samma sak och att gränslandet är det enda land som finns. På samma sätt hämtar Hesse tyngd från 1700-talets författarinna Madame de Staël författarskap där hon hävdar att det enda verkliga här i världen är kärleken allt annat är oviktiga kulisser för till slut, när livets sista timma kommer, minns de älskande bara dessa stunder då de var verkliga. Hesse låter Siddhartha landa på samma ställe när han når sin dödsbädd. Ingenting annat än kärleken har egentligen funnits. Floden är bokens bärande symbol som Hesse använder för att gestalta livet. Floden rör sig framåt men förblir ändå alltid densamma. Det är inget som vi människor kan påverka då själva livet, eller gränslandet mellan livet och döden, är floden. – Inledningsvis frågade jag om denna bok fortfarande är aktuell och läsvärd för en modern människa. Mitt svar är att Siddhartha inte bara bör läsas utan också ingå i en västerländsk kanon. 


Recensent Staffan Nordin Författare Hermann Hesse Översättning Nils Holmberg Originaltitel Siddhartha Förlag Albert Bonnier Utgivningsår 1922 Antal sidor 151

34 visningar0 kommentarer
bottom of page