Hans-Gunnar Axberger var huvudsekreterare i den statliga Granskningskommissionen som granskade polisutredningen av mordet på Olof Palme mellan åren 1996 och 1999. Axberger är disputerad vid Stockholms universitet på avhandlingen Tryckfrihetens gränser. Han verkade som Justitieombudsman 2008 och 2013. Sedan 2015 är han professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet. Axberger är en av få som någorlunda behärskar materialet, 250 hyllmeter pärmar, dokumentationen kring Palmemordet.
Det är en förskräcklig historia som Axberger berättar initierat, roligt och drivande. Dessutom finns en uppsjö tragikomiska vändningar och ett svårslaget antiklimax. Trots att jag följt utredningen via media sedan mordet begicks inser jag först nu vilken kriminalteknisk bananmonarki Sverige var 1986. Axberger jämför med utredningen av mordet på Gustav III. Då kunde ”… utredningen av brott följa lämplighetens lagar, inte sällan uttolkade av kungen själv. När polismästare Liljensparre infann sig på operan bekläddes han genast med vidsträckta befogenheter”. På samma sätt fick Hans Holmér 200 år senare alltför omfattande befogenheter på grund av sin handlingskraft och de, sedan lång tid, olösta organisatoriska skiljelinjerna mellan Polis och Åklagare. Samtidigt visar Axberger hur den politiska ledningen misstrodde åklagarämbetet och stödde Holmer i vått och torrt under det kritiska första året av palmeutredningen. En viktig skillnad mellan Liljensparre och Holmér är att den senare saknade utbildning och erfarenhet av att leda mordutredningar. Starten på utredningen blev därför katastrofal. Många fel och brister i utredningen men också några förtjänster passerar revy i boken som leder fram till Peterssons presskonferens.
Upprinnelsen till presskonferensen har också en pikant likhet till mordet på Gustav III. På hans tid kunde man sätta misstänkta ”i fängelse ´på bekännelse´, det vill säga i avvaktan på att fången ensam i sin cell under Guds öga omvändes att medge det som inte kunde bevisas på annat sätt”. Axberger beskriver hur åklagare Krister Petersson satte Stig Engströms före detta hustru ´på bekännelse´. Hon utsattes för ett fyrtiotal förhör i hopp om att hon skulle falla till föga och berätta om hur Stig Engström gick till väga för att mörda Olof Palme. Petersson, och gruppen kring honom får man förmoda, var under lång tid och ända fram till presskonferensen besjälade av tanken att Stig Engström var mördaren och att hans före detta hustru visste något om det. Mysteriet kring varför Peterson i februari 2020 meddelade att han några månader senare avsåg berätta vem som är Olof Palmes mördare får sin förklaring av att Peterssongruppen helt låst sig till Stig Engström.
Då Peterssons aviserade att man visste vem som mördat Olof Palme levde man i förhoppningen att Stig Engströms före detta hustru skulle vilja lägga saker till rätta och berätta vad hon visste. Dessutom fanns förväntningar på ett vapentest, planerat att utföras under våren 2021, som skulle binda Engström vid mordet. När varken vapentestet eller de massiva förhören gav något återstod för Petersson två alternativ. Antingen säga att han varit alltför säker kring att kunna presentera en mördare vid tillfället för intervjun i Veckan brott eller hålla fast vid sin linje men utan hållbara bevis. Petersson valde det senare. Axberger skriver ”…det mest sannolika [är] ändå att den lilla och som det verkar isolerade utredningsgruppen var så övertygad om sin lösning att de inte förstod att omvärlden inte skulle godta den utan bevis”.
Mitt omdöme 5 av 10
Recensent Anders Filipsson
Författare Hans-Gunnar Axberger
Förlag Norstedts Utgivningsår 2022
Antal sidor 457
Comments