John Williams var en amerikansk författare och universitetslärare. Han levde mellan 1922 och 1994 och skrev fyra romaner. En av dem, den historiska romanen Augustus, renderade honom National Book Award 1973. Williams blev emellertid sparsamt läst under sin livstid även om han fick många fina recensioner.
Williams skrev romanen Stoner redan 1965. Den gavs ut i 2 000 exemplar och lästes av ett fåtal litteraturintresserade. Romanen fick några fina recensioner men föll sedan snabbt i glömska.
Men inte helt. Entusiaster sörjde för att romanen överlevde med konstgjord andning genom att gå från hand till hand med rekommendationer som den-här-måste-du-läsa eller jag-blev-förälskad. Alltmedan förlagen tondövt beklagade verkets närmast torftigt alldagliga och trista intrig som omöjliggjorde marknadsföring på deras standardmanér, dvs med pukor och trumpeter. Man kan ändå ha lite förståelse för reklamavdelningarna när man som Philip Teir i förordet menar att bokens handling kan sammanfattas i den Hemingwayska sexordsprincipen ”Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör.”
Det var först när den återutgavs 2006 i serien New York Review Books Classics och åter hamnade på nattduksborden i den oöverskådligt mångfacetterade och litteraturintresserade världsstaden som Williams fick sitt postuma genombrott.
John Williams har valt att berätta i tredjepersonperspektiv. Vi får därför huvudsakligen tolka karaktärerna genom handlingar och dialoger. Perspektivet ger många berättarfördelar men kan skapa distans till karaktärernas känslor. Emellertid är Williams gestaltning så storartad att vi aldrig saknar tillgång till Stoners känslor eller upplever oss utanför. Nej, rakt igenom romanen är vi alla Stoner.
Williams karaktärsbeskrivningar till romanens många biroller är också levande kortfattade och exakta. T ex beskriver han Ediths (Stoners fru) uppväxt och pubertet sålunda ”sexualiteten var indirekt och underförstådd men genomsyrade alla aspekter i hennes uppfostran” och ”sambandet mellan hennes klumpiga kropp och tafatta nya sexuella status var något som hon aldrig helt hämtade sig från”.
Lägger vi därtill romanens skickligt och omsorgsfullt byggda dramaturgi så finns grunden till en klassiker. Jag skulle inte bli förvånad om jag vaknar upp om två hundra år och ser Stoner läsas i tunnelbanan.
Berättelsens ram är Stoners liv i kronologisk ordning. Vi följer Stoner från hans såväl intellektuellt som ekonomiskt karga barndom till ett litterärt uppvaknande som blir hans stora tröst i livet. Hans giftermål är en katastrof han har få vänner och hans dotter blir en besvikelse för honom. Emellertid hinner han uppleva en himlastormande kärlek och djup tillfredställelse som lärare men också en skoningslös konflikt innan han dör. Stoners död tillhör för övrigt de bästa skildringarna i boken.
En stor del av boken, som fungerar som en underström till ramberättelsen, handlar om konflikten som Stoner har med universitets prefekt, Hollis Lomax. Skildringen av striden mellan Stoner och Lomax, där studenten Charles Walker har en viktig roll, är omsorgsfullt uppbyggd och berättad med stor inlevelse.
Williams låter oss känna iskylan i konflikten. Stoner och Lomax har likheter och visar att de förstår varandra på ett djupare plan. Ändå lyckas Walker katalysera relationen till en giftig coqtail. Romanen frågar oss vad striden egentligen handlar om? Sympatierna hamnar hos Stoner men kan vi förstå Lomax? Williams skriver oss inte på näsan och som i all stor litteratur deltar läsaren själv med sin egen tolkning. Skildringen är så väl gestaltad att jag räknar in Williams till en av våra stora författare.
Romanen är en studie i kärlek och längtan. Kärlek till litteraturen, javisst. Kärlek mellan man och kvinna, jodå. Ändå är det kvardröjande och starkaste intrycket att boken säger något om vårt behov av att vara respekterade och förstådda.
Betyg: 9 av 10
Recensent: Anders Filipsson
Författare: John Williams
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2014
Antal sidor: 294
