top of page
  • Anders Filipsson

Svindlande höjder

Uppdaterat: 26 jan.

Emily Brontë föddes 1818 och dog 30 år senare i lungtuberkulos. Hon växte upp i en syskonskara på fem flickor och en pojke. När modern dog och hennes ogifta moster övertog modersrollen var Emily tre år gammal. Familjen flyttade till lilla orten Haworth i norra England där fadern verkade som pastor. Inte mycket är känt kring Emilys uppväxt och liv. Det gäller alldeles särskilt hennes egen uppfattning och tankar om sin tid och det samhälle hon levde i.

Vi vet heller inget om hennes drömmar kring det liv hon ville leva.  Hon verkar ha saknat, eller snarare valt bort, sociala nätverk utanför familjen. Emily hade liksom syskonen en enastående fantasi och föreställningsförmåga. Hon trivdes i sina fantasivärldar och återvände ofta dit även som vuxen. Fadern hade en liberal syn kring uppfostran och gav barnen fri tillgång till familjens bibliotek som gav bränsle för deras skapande. Det är lätt att tänka sig att böcker och fantasivärldar ersatte hennes behov av nära vänner. Emily älskade, och tog intryck av grekiska dramer och läste bland annat William Wordsworth, Walter Scott och Lord Byron.

Syskonen skrev och framförde bland annat skådespel kring olika fantasivärldar. Emily och systern Anne skapade det avancerade fantasilandet Angria i Gondalkrönikorna. Ett verk som kan ses som en övning inför deras romandebuter. Det omgivande hedlandskapet och faderns kyrka med gravgård som utsikt från hennes fönster var säkert också en viktig grund för Emilys skrivande. Inte minst för hennes enda och märkliga roman Svindlande höjder som utgavs 1847.

Emily Brontë gör som Fredrika Bremer gjorde femton år tidigare i Familjen H när hon skapar en pålitlig, rejäl och präktig hushållerska som den huvudsakliga berättaren i romanen. Bremer konstruerade Beata Hvardagslag medan Brontës hushållerska heter Nelly Dean. Båda fungerar som flugan på väggen som fångar upp dialoger och stämningar i familjerna. Läsaren behöver aldrig tvivla på den hederliga hushållerskans berättelse. Med osviklig precision friläggs kärlek, svek, mörka avsikter och tillkortakommanden.

I romanen Svindlande höjder driver mr Earnshaw och hans hustru gården Wutherling Heights i ett kargt hedlandskap i England. De har barnen Hindley och Cathy. Upprinnelsen till berättelsen är när mr Earnshaw återkommer med en föräldralös pojke av okänd härkomst efter en resa till Liverpool. Han kallar honom Heathcliff och kräver att han ska behandlas som ett syskon till barnen i familjen. Cathy och Heathcliff utvecklar en kärleksrelation och ett starkt beroende till varandra medan Hindley ser Heathcliff som en inkräktare som han gör allt för att förnedra och förgöra medan Heathcliff ruvar på hämnd.

Romanen kretsar kring den intensiva och destruktiva kärleken mellan Heathcliff och Cathy. Trots att de växer upp tillsammans kan deras ömsesidiga beroende varken förklaras som syskonkärlek eller kärlek sprungen ur attraktion och sexualitet. Det handlar om besatthet och uttrycks kraftfullt när Cathy säger ” Jag är Heathcliff! Han är alltid, alltid i mitt sinne: inte som ett nöje, lika lite som jag alltid är ett nöje för mig själv, utan som mitt eget väsen. Jag älskar honom mer än mig själv”. Kan kärleken förstås så trotsar i vart fall hatet, som Heathcliff utvecklar när han inte kan få sin Cathy, allt förstånd.

Brontë retar läsarens strävan att förstå Heathcliffs elaka och beräknade hat med möjligheten att Heathcliff är något annat än vad han verkar vara. Vi lockas åter och återigen tro att han egentligen är en kärleksfull person, att det bara är en tidsfråga innan hans verkliga karaktär visa sig. Emellertid grusas varje förhoppning i takt med att Heathcliffs hat stegras. Ett exempel på hans besinningslösa hat är när han gifter sig med systern (Isabella Linton) till den man (Edgar Linton) som Cathy gift sig med enkom för att på sikt tillskansa sig makt och egendom. Nu plågar han Isabella på alla upptänkliga vis och han påpekar själv att övergreppen är rent sadistiska, han roar sig med att se hur mycket misshandel hon kan ta och ändå komma krypande tillbaka för mer.

Joyce Carol Oates har skarpsinnigt sagt att Brontë gör samma sak med läsaren som Heathcliff gör med Isabella. Hon testar hur många gånger läsaren kan chockeras av Heathcliffs meningslösa våld och ändå, masochistiskt, insistera på att se honom som en romantisk hjälte.

Här är kärnan i verkets storhet. Läsarens ständiga hopp och tro att Brontë skrivit en kärleksroman med alla klassiska klichéer för att ständigt bli dragen vid näsan och till slut inte förstå för att börja fundera kring den mänskliga själens mörka och outgrundliga djup.

Vi känner inte igen oss från alla de romaner vi läst om kärlek och hat till exempel hennes syster Charlottes kärleksroman Jane Eyre som vi följsamt och bekvämt vänder blad i. Emily bjuder istället läsaren motstånd likt alla de knotiga och vresiga dvärgträden i hennes hedlandskap som hon skickligt använder för att sätta igång vår fantasi när hon gestaltar karaktärernas vilda och okontrollerbara känslor och stämningar.

Romanen utlämnar oss emellertid inte helt åt krafter vi inte kan förstå. Emily skänker oss en strimma tillförsikt och tro på människan när hon vid romanens upplösning kontrasterar Heathcliffs och Cathys katastrofala relation mot den spirande kärleken mellan Cathys dotter och sonen till Heathcliffs förhatliga styvbror Hindley.

 

Betyg 8 av 10

Recensent Anders Filipsson

Författare Emily Brontë

Översättning Birgit Edlund

Förlag Albert Bonnier

Utgivningsår 1847                                                                                                   

Antal sidor 440

14 visningar0 kommentarer
bottom of page