top of page
  • Anders Filipsson

Ett eget rum

Uppdaterat: 23 feb.

Ett eget rum av Virginia Woolf (1882-1941) är en klassiker av rang. Den har påverkat kvinnans ställning i samhället ända sedan den gavs ut och finner ständigt nya läsare. Woolf har, inte minst med denna bok, inspirerat den nutida feministiska rörelsen sedan 1970-talet.

Woolf debuterade 1915 med Resan ut som är en klassisk bildningsroman. Hon fortsatte att skriva traditionellt men experimenterade strax med romangenren. I Mrs Dalloway (1925) skildrar hon en dag i London utifrån de olika karaktärernas upplevelser och i Jacobs rum (1927) beskrev hon huvudpersonen utifrån hur andra upplevde honom. I Mot fyren (1927) använder hon det då hypermoderna litterära greppet inre monolog (streaming consciousness) som James Joyce demonstrerade i Ulysses fem år tidigare.

Virginia Woolf tjugo år gammal 1902

Woolfs far, Leslie Stephen, var författare och kritiker. Modern, Julia Jackson, medförde flera barn från ett tidigare äktenskap. Woolf kom därför att växa upp med sju syskon varav flera var konstnärliga begåvningar. Familjen var välbeställd och hade ett brett kulturellt umgänge som Woolf tog del av. När modern dog fick Woolf sitt första psykiska sammanbrott. Hon var då blott 13 år gammal. Tonåren blev svåra. Fadern orkade inte hålla samman hemmet, halvbröderna Gerald och George förgrep sig sexuellt mot Woolf, och hennes älskade syster Vanessa var på väg ut i livet. Räddningen för Woolf blev den grupp av vänner och konstnärer som kom att kallas Bloomsburygruppen. Här fick Woolf trygghet och ett hem. Miljön gjorde att hon började utveckla sitt skrivande och blev så småningom en högt aktad författare i flera genrer. Under stora delar av sitt liv led Woolf av depressioner. Efter motgångar 1941 fruktade hon ett nytt nervsammanbrott. I sitt sista brev till maken beskriver hon outhärdligt tragiskt sin maktlöshet inför sjukdomen. När hon lagt ner pennan fyllde hon fickorna med sten och vandrade ut i floden Ouse nära sitt hem. I feel certain that I am going mad again. I feel we can't go through another of those terrible times. And I shan't recover this time. I begin to hear voices, and I can't concentrate. So I am doing what seems the best thing to do. You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been.

Ett eget rum är en essä där Woolf fritt diskuterar kvinnans ställning framförallt inom litteraturen. Ursprungligen skissade Woolf ett underlag till ett föredrag för en kvinnlig studentförening under rubriken Kvinnorna och romanen. Ämnet fängslade Woolf och hon utvecklade föredraget till denna essä. Trots tidsandan, där feminism ofta jämställdes med manshat, togs essän emot övervägande positivt. T.S. Elliot kallade henne geni dock med tillägget ”a minor one”.

I essän frilägger Woolf skickligt orättvisan mellan könen under 1800-talet och fram till bokens tillkomst 1928. Woolfs berättar med ett lätt och humoristiskt handlag. Här finns risk att läsaren blir ouppmärksam och missar det otvetydiga djup och den täthet som finns i hennes text. Tar man sig tid att bearbeta boken eller läsa om den blir man belönad.

Woolf driver övertygande tesen att enskild tid och egna pengar behövs för konstnärligt skapande. Här finns ett tydligt men outsagt klassperspektiv i hennes tes när hon skriver om medelklasskvinnan. Det är lätt att förstå att både kvinnor och män ur arbetarklassen i ännu högre grad saknade de nödvändiga förutsättningarna för att uttrycka sig.

Woolf skildrar trovärdigt männens omedvetna bevekelsegrunder för att behålla sina privilegier. Hon gör det utan att skuldbelägga vare sig kollektivet män eller enskilda personer. Woolf menar att de är lika fångna i könens maktordning som kvinnorna. Emellertid visar hon en väg ut ur kvinnans underordning när hon beskriver hur och varför kvinnorna uppfann vår älskade genre romanen. I denna växande grupp medelklasskvinnor visar hon att de mest framgångsrika är de som kan undertrycka sin harm och ilska inför sin orättvisa ställning visavi mannen och istället skriva enkelt och klart med stor integritet utan ett stråk av anklagande tonfall. Här lyfter hon t ex fram Emely Brontë som ett föredöme samtidigt som hon kritiserar systern Charlotte. Särskilt intressant blir Woolf när hon skriver om litterär integritet – att läsaren måste känna tillit till författaren. Tilliten skadas när romanen har, eller kan misstänkas ha, en agenda, en avsikt eller en förutbestämd uppfattning. Här brast Charlotte men inte Emely.

En överraskning för mig är att Woolf verkar vara en särartsfeminist. En feminist som tror att könen kompletterar varandra med skilda egenskaper där t ex männen har andra förutsättningar och egenskaper för att skriva än kvinnorna. Mannen, menar hon, skriver därför naturligt på ett typiskt manligt sätt medan kvinnan skriver på ett lika typiskt kvinnligt vis. Här är Woolf mindre övertygande. Idag tror jag hon hade resonerat annorlunda. Ändå kan man inte komma ifrån att hon är en stor föregångare inom feminismen och fortfarande läsvärd.


Mitt omdöme 8 av 10

RecensentAnders Filipsson

FörfattareVirginia Woolf

ÖversättningJane Lundblad

FörlagQuentin Bell & Angelica Garnett

Utgivningsår 1929

Antal sidor 128

37 visningar0 kommentarer

Comments


bottom of page