En läsning sedd i perspektivet av hans intervjuer i Underground
En klar vårdagsmorgon i Tokyo 1995 stiger fem män på var sitt tunnelbanetåg under morgonrusningen. De bär plastpåsar täckta av tidningspapper. Fyra av männen bär två påsar var medan den femte bär tre påsar. Vid samma tidpunkt tar de bort tidningspapperet och sticker hål på påsarna med spetsen av sina vässade paraplyspetsar. De fem männen stiger av vid nästkommande station till var sin väntande flyktbil.
Påsarnas innehåll av sarin började omedelbart förångas. Människor i vagnarna började hosta och blir allt sjukare. Några lämnade snubblande tågen på de följande stationerna och gasen spreds snabbt till flera stationer. Människor som strömmade till för att hjälpa blev också offer för gasen. Några av tågen fortsatte att gå. Först efter en timme och 40 minuter stannade det sista tåget och nödhjälpsarbetet kunde börja koordineras. De drabbade visade en rad symptom som blod från näsan, konvulsioner, andnöd, extrem känslighet för ljus, kräkningar och skummande fragda från munnen. Senare medvetslöshet, feber, minnesförlust och kräkningar. Många av de överlevande fick svåra skador. Attacken tog 13 människors liv och upp mot 6000 skadades.
Ikuo Hayashi var en medelålders läkare som tillhörde sekten Aum Shinrikyo. Han bar två påsar och hade tidigare hållit sig utanför sektens attentat men nu hade han inget val. Han hade spåtts en lysande karriär när förvånade vänner och kollegor såg honom ansluta sig till sekten. Han tillhörde dess vetenskapsdepartement och hyste stor vördnad för ledaren Shoko Asahara. Han var vek men intalade sig att hans deltagande var en del i att uppnå status som Upplyst Mästare. Klockan 7.48 steg han på tunnelbanan vid Kita-Senju mot Yoyogi-Uehara. Han såg två kvinnor och barn på tåget. Hans bad till Gud att de skulle hinna stiga av tåget innan han släppte ut gasen. När tåget närmade sig Shin-Ochanomizu släppte han ner sarinpåsarna vid sina fötter, fattade mod och stack till med paraplyspetsen. Påsen gav ett elastiskt motstånd och väste till när spetsen gick igenom. Han var så nervös att han inte lyckades spetsa den andra påsen. Påsen som läckte sarin förorsakade två personers död och 231 personer fick allvarliga skador.
Haruki Murakami var 46 år och befann sig i Oiso i Japan när terrorattacken genomfördes. Liksom hela det japanska samhället påverkades han djupt och gav ut intervjuboken Underground 1997. I boken låter han framförallt offer men också några förövare från sekten Aum Shinrikyo komma till tals. Sekten grundades 1984 leddes av en självutnämnd Buddha. I Underground skildras hur de överlevandes vardag förändrats efter attentatet. I ett av bokens kapitel reflekterar Murakami över orsaker till att attacken kunde ske. Han är djupt kritisk till japanska massmedier som han menar alltför ensidigt fokuserade på förövarna och sekten Aum Shinrikyo. Murakami är enig med det offer som säger att förövarna måste straffas av rättsstaten men att det inte räcker för att förhindra liknande sekter att växa fram.
Tjugotre år efter attentatet avrättade den japanska staten 13 medlemmar ur sekten Aum Shinrikyo. Idag är Akitoshi Hirosue talesman för Hikari no Wa som är en efterföljare till Aum Shinrikyo.
I Underground utvecklar Murakami en teori kring varför en sekt blir samhällsfarlig. Han menar att människor som vill leva fredligt utanför rådande samhällsgemenskap kan bli utsatta för statens ogillande och begränsade i sina möjligheter att leva efter egna normer. När handlingsfriheten blir kringskuren finns risk för radikalisering då nya mer hårdföra ledare växer fram i myllan av upplevd orättvisa. Statens ingripande och tilltagande radikalisering blir en spiral mot blind terrorism. Underground har i sin engelska utgåva undertiteln The Tokyo Gas Attack and the Japanese Psyche. Så lägger Murakami också en del av skulden till attacken på det japanska psyket som han gestaltar i flera av sina romaner, inte minst i 1Q84. Här skapar han den fiktiva men snarlika sekten Sakigake som han tillsammans med övernaturliga väsen, the Little People, låter spela en central roll i handlingen. Little People ger hela romanen en grundstämning av hoppfullhet trots att Murakami varken utmålar dem som goda eller onda. Han snarare vinnlägger sig om att vara obestämd kring deras kynne och motiv. Murakami låter dem vara som de är utan att ingripa. Kanske kan det jämföras med hans resonemang i Underground där han antyder hur avvikande organisationer skulle kunna desarmeras mot en farlig utveckling.
Det japanska psyket bärs upp och friläggs av flera karaktärer i 1Q84. Så beskrivs Ushikawa som en hjärna utan känslor vars hjärta långsamt krossats under uppväxten. Han var ful och blev aldrig älskad. Istället blev han en stoisk, briljant och envis privatdeckare som bara kunde leva för sina uppdrag. När han någon gång såg tillbaka på ett mer normalt liv tillsammans med sin förlorade familj gjorde han det utan saknad. Det är just hans tankar och likgiltighet kring vad som kunde varit ett annat bättre liv som tydliggör det som Murakami menar med det japanska psyket och som möjliggjorde attentatet i tunnelbanan 1995. Andra karaktärer har liknande psyken där känslor underordnas Saken. T ex den rika damen Shizue Ogata som skapat ett skydd för förföljda kvinnor liksom hennes livvakt Tamaru, ett kyligt proffs, villig att gå hur långt som helst för att skydda Ogata. Båda blir förtjusta i Aomame, en av romanens båda huvudpersoner. De känner för henne men det råder inget tvivel om att de främst ser henne som ett redskap för sina högre mål. För Saken.
Herr Kawana, mannen som Tengo, den andre huvudpersonen, växte upp tillsammans med, ger Murakami en liknande men ändå hoppfull gestaltning. Han offrar allt för sitt arbete, att effektivt samla in licensavgifter för ett tevebolag. Under minnets börda av ett kärleksliv som kränkts går han helt upp i sitt arbete som han utför med japansk nit. Han förmenar sig själv ett meningsfullt liv och Tengo en normal och kärleksfull uppväxt.
Kawanas känslor tycks undertryckta tills det uppdagas att han ända till sin död ömt vårdat minnessaker från Tengos uppväxt. Vi förstår att han trots allt känt en faders stolthet för Tengo och hans tidiga framsteg. Murakami är västerländskt orienterad och skildringen påminner inte så lite om förhållandet mellan far och son i fransmannens Brezés film Inte här för att bli älskad och är mycket rörande. Murakami låter oss ana att Kanawa tidigt kom fram till samma slutsats som Tengo dvs att ett far-son-förhållande inte definieras av biologi. Här visar Murakami att det finns hopp för det japanska psyket även om psyket hindrade Kanawa att visa känslor för Tengo. Det ska sägas att kärlekssagan mellan Tengo och Aomame är en ännu större ljusglimt som skänker förtröstan och löper genom hela romanen. Kärlekssagan är så storslagen att den nog bäst kan räknas in i Murakamis många fantasyinslag.
Klart är i alla fall att Murakami väljer ljus framtidstro framför dystopi.
1Q84 i tre delar och Underground
Mitt omdöme 7 av 10
Anders Filipsson har skrivit texten
Författare Haruki Murakami
Översättning Vibeke Emond
Förlag Norstedts
Utgivningsår 1Q84 2009, Underground 1997
Antal sidor 1Q84 - 451/401/505, Underground 601
