Den sista vargen av Krasznahorkai (3 av 10)

László Krasznahorkai föddes 1954 i det lilla samhället Guyla i Ungern nära gränsen till Rumänien. Här tillbringade han sina harmoniska uppväxtår. Senare skulle hans upproriska sinne för auktoriteter driva honom att desertera från värnplikten efter en bestraffning för ordervägran. Han lämnade då sitt trygga medelklassliv för att i stället leva ett kringflackande liv under några år. Han kom i kontakt med många marginaliserade människor i olika miljöer. Arbetade socialt med romer och spelade piano i en jazztrio som turnerade på den ungerska landsbygden. Han försökte till och med försörja sig som gruvarbetare men just det passade honom sämre då hans kamrater fick hålla ett öga på honom och ofta tvingades täcka upp inför arbetsledare. Erfarenheterna utanför hans medelklassmiljö kom att prägla hans författarskap på flera sätt, inte minst i dystopisk riktning.

Krasznahorkai debuterade 1985 med romanen Satantango som omedelbart blev mycket uppskattad i hemlandet. Den filmatiserades i svart/vitt och är över sju timmar lång av Béla Tarr 1994. Den togs emot som ett mästerverk men också som en prövning i uthållighet. Med priset Man Booker International 2015 fick han sitt internationella genombrott. I Sverige uppmärksammades hans roman Herscht 07769 (2021) som är skriven i en enda mening. Den fick Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2024. Victor Malm i Expressen kallade den galet underhållande. Kulmen på sitt författarskap nådde han 1925 när han tilldelades nobelpriset för sitt visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter.

Den sista Vargen är en novellsamling som inleds med en novell med samma namn på omkring 70 sidor därefter följer två korta noveller Herman och Slutet för ett hantverk som är ett slags svar på den första. De tre novellerna hänger samman kring ett gemensamt grundtema om människans ensamhet, brist på mening och oförmåga att nå fram till varandra. I förlängningen också en hjälplöshet att förstå oss själva.  

Den första novellen handlar om en författare som förlorat meningen i tillvaron. Han får ett erbjudande att resa till Extremadura i Spanien och skriva om den sista vargen i området. Det är oklart varför han fått erbjudandet och vad det egentligen går ut på. Han tvekar innan han accepterar varefter han ångrar sig och vill dra sig ur utan att klara det. Efter resan flyr författaren sin ensamhet till en bartender på krogen Sparschwein i Berlin. Här berättar han sin historia.

Temat underbyggs formmässigt både av ett berättarperspektiv i flera lager och en textmassa nästan helt utan interpunktion. Läsaren blir därför serverad en lång, tröttsam och förvirrad monolog. På så vis undergräver Krasznahorkai medvetet både trovärdigheten (berättarperspektiven) och uppmärksamheten (text utan andhämtning) i berättelsen. Författarens berättelse får vi ta del av genom en berättare som är anonym. När så den anonyme berättaren återger författarens berättelse som ömsom är författarens egna ömsom andras tankar och iakttagelser från resan till Extremadura är det svårt att hänga med. Läsaren påminner snart om den förstrött lyssnande bartendern. Uppbyggnaden är en stark del i novellsamlingens grundtema.

  Även de två avslutande och kortare novellerna använder liknande formspråk för att förstärka grundtemat. Hela novellsamlingen innehåller samtidigt en civilisationskritik där människans okänsliga förhållande till vilda djur blottläggs på ett mörkt och deprimerande sätt. Bäst synliggjort i den första novellen när den lilla människospillra som ännu lever i Extremadura inte ser något alternativ till att låta den moderna världen skövla den sista resten av deras sköra natur. Eller när djuren i Extremadura jagas hänsynslöst och den sista vargen väljer att hellre behålla sin stolthet än sitt liv.

Vissa recensenter har lyft fram novellerna som ett sätt för Krasznahorkai att visa på språket och det skrivna ordets begränsade möjligheter. Förvisso en rimlig tolkning särskilt som den sista novellen heter Slutet för ett hantverk. Ändå, varför skriva omständligt och förvirrande för att visa på människans vilsna natur i stället för att gestalta så enkelt och begripligt att man vill återvända till författaren? James Joyce lär om sin Ulysses, som innehåller många formexperiment, ha sagt: "Jag har lagt in så många gåtor och pussel att det kommer hålla professorerna sysselsatta i århundraden att diskutera vad jag menade, och det är det enda sättet att försäkra sig om odödlighet." 

Kanske kommer Den sista vargen att sysselsätta en trängre krets av litteraturvetare under lång tid. Vi andra kommer att glömma den redan innan Akademien delar ut nästa års nobelpris i litteratur.

Betyg; 3 av 10

Titel: Den sista vargen

Recensent Anders Filipsson

Författare László Krasznahorkai

Förlag Norstedts

Utgivning 2020

Antal sidor 128