Köpenhamnstrilogin av Ditlevsen

Tove Ditlevsens Köpenhamntrilogi består av böckerna Barndom, Ungdom och Gift. Hon var redan erkänd och etablerad som poet och författare när de kom ut mellan 1967 och 1971. Samtidens mottagande var odelat positivt för de två första verken medan det tredje fick ett mer blandat mottagande. Alla delarna uppfattades som ärliga och utlämnande. När det gäller Gift fogades också omdömen som alltför brutal och alltför privat in. En ofta antydd men outtalad kritik fanns kring det lämpliga i att Ditlevsen som kvinna och mor därtill drogmissbrukare med fyra äktenskap bakom sig publicerade Gift. Hon utmanade föreställningen om vad som var fin litteratur och vad det anstår en kvinna att skriva.

Våra egna kvinnliga romanförfattare, t. ex Benedictsson och Bremer ler igenkännande i sina gravar. De kunde berätta om vad kön och vandel betydde för romanens mottagande under 1800-talet och skrev därför under pseudonym för att kunna publicera sig. Ditlevsen personifierade emellertid motsatsen till pseudonymt skrivande och drog sig aldrig för att vara öppen med både sitt eget och andras och tillkortakommanden i den danska offentligheten.

Ditlevsen blev allmänt känd, utanför litteraturens värld, när hon under två decennier hade en rådgivningsspalt i en populär veckotidning som lästes av hundratusentals kvinnor. Där gav hon råd kring kärlek, psykisk ohälsa, och livets svårigheter. Hon var ofta provokativ och använde i stor utsträckning sina egna erfarenheter utan filter.

Hon blev folkkär och tillgänglig för många danskar.

Köpenhamnstrilogin är skriven med korta meningar utan sirlighet. Ofta kargt och distanserat. Ändå låter hon känslor bryta igenom på ett sätt som berör genom att klarsynt reflektera sina känslor med svart humor utan att väja för sin egen skam. När en väninna i Gift beklagar att Tove är gravid igen och fadern är okänd låter Ditlevsen väninnan med en uppgiven suck säga ”det räcker ju att du står i korsdrag så blir du gravid”.

I Barndom berättar Ditlevsen om sin tidiga uppväxt i det fattiga arbetarkvarteret Vesterbro i Köpenhamn. Faderns porträtt av Stauning, Danmarks förste socialdemokratiske statsminister, ser strängt ner på Tove från väggen. Fadern kanske ömmar för sin dotter Tove men saknar ord för känslor. Tove ser honom tyst titta på sina grova händer som ingen behöver i mellankrigstidens arbetslöshet. Modern är tio år yngre, livlig, vacker och ytlig, eller med Ditlevsens ord ”först var hon ung sedan ungdomlig och hon står kvar på detta skälvande stadium”. Hon är praktisk och handlingskraftig men kan inte närma sig Tove. Föräldrarna är känslomässigt fångade i tystnad utan möjlighet till rörelse. De värnar jantelagen, och ser inget värde i Tove. Särskilt inte i jämförelse med hennes äldre bror Edwin.   

Tove lär sig att inte ta plats och inte irritera modern. I sitt underlägsna och utsatta läge lär hon sig själv att både läsa och skriva vilket skolan uppfattar som ett hot.  Tove svarar med att spela dummare än hon är för att passa in och det gäller även gentemot jämnåriga. Det blir en viktig del av den rustning hon bygger kring sig.

Priset hon betalar för rädslan att avslöjas är en tilltagande oförmåga att nå fram till sina känslor eller som hon själv uttrycker det ”jag känner inget i stunden”. Det gäller både glädje och sorg. Hon kunde inte ens sörja sin mormor när hon dog trots att hon var den enda som såg henne. I sin brist på uppmuntran tvivlar hon på sin förmåga, särskilt som fadern sagt att kvinnor inte kan bli författare. Under hela uppväxten känner hon sig annorlunda och tvingad att förställa sig för att inte avslöja sitt sanna jag.

En dag hör hon Edwin gapskratta från sitt pojkrum. Hon går in och finner honom läsa hennes omsorgsfullt gömda poesibok. Edwin kan inte sluta skratta och säger att hon ljuger i sina dikter. Tove blir förkrossad men när han senare säger att några är riktigt bra även om hon bara ljuger, blir hon ändå glad. Hon tänker att man ibland måste ”ljuga” för att få fram sanningen. Litteraturens möjligheter och kraft är hon ensam om att förstå i familjen och kanske i hela Vesterbro.

Tove drömmer om att kunna lämna barndomen bakom sig och få ett eget liv. När artonårsdagen kommer lämnar hon hemmet och börjar ta små steg mot att förverkliga sina författardrömmar. Nu finns en redaktör som ser henne och livet verkar lite lättare. Men rustningen blir hon inte av med. Trilogins sista del med den dubbeltydiga titeln Gift blir en lång Golgatavandring med målet att nå fram till sina känslor som hon antingen dövar med droger eller, när hon är frisk nog, genom att skriva.

Boken har flera teman som barndomstrauma, kvinnors livsvillkor, psykisk ohälsa och konstnärlig längtan. Själv fastnar jag för Toves brist på omedelbara känslor och hennes kamp att nå fram till dem som en förklaring till hennes livsöde. Det kan vara omedvetet av Ditlevsen men jag ser boken som en skildring av hur Tove först tvingas dölja sitt sanna jag för att senare i livet fruktlöst kämpa för att nå fram till sina känslor. Hon säger själv att hon bara lever när hon skriver.

Man kan läsa trilogins första delar som tiden då Toves rustning byggs och armeras som skydd mot omgivningens likgiltighet för hennes känslor. Trilogins sista del handlar om Toves kamp att bryta ner sina barriärer. Jag tolkar att hon försöker göra det genom en överdriven och exempellös öppenhet med sin vassa och analytiska penna när hon ställer ut sig själv, sin familj och sina vänner till beskådan, i sina böcker och i offentligheten, utan skydd för det privata.

I förordet återger Vigdis Hjort en skiss som Ditlevsen skrev 1956. Här framgår det att hon ofta känner sig missförstådd och inser att hon själv bidragit till att bli bestulen på sitt sanna jag och att det är för sent att återta det. Hon hade blivit ett offer för allmänhetens förväntningar på hennes slagfärdiga och provokativa penna.

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram ­­-

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam

..

Våren gryr i vinterns trakter

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös

[Jag vill möta ur Boyes diktsamling Härdarna 1927]

1975 gav Ditlevsen ut Vilhelms værelse som speglar hennes eget självmordsförsök några månader före bokens utgivning. En vårdag i mars året därpå tar Tove Ditlevsen sitt eget liv. Hon blev 58 år och hennes författarskap levde vidare i folkets hjärta för att så småningom delvis glömmas eller upplevas som daterat.

Desto större blev hennes postuma och internationella genombrott 45 år efter sin död när en nyöversättning av Köpenhamnstrilogin hamnade på den prestigefyllda listan ”The 10 Best Books of 2021” hos The New York Times Book Review. Redan sex år tidigare hade hon infogats i Danmarks litterära kanon. Världen var nu mogen för hennes autofiktiva skrivande och framför allt läses Köpenhamnstrilogin av allt fler i många länder.

Betyg; 8 av 10

Titel: Köpenhamnstrilogin

Författare Tove Ditlevsen

Översättning Vanja Lantz och Ninni Holmqvist

Recensent Anders Filipsson

Förlag Natur&Kultur

Utgavs 1967 - 1971

Antal sidor 274