Den leende bödeln av Sophie Tanha

Sophie Tanha är utrikesreporter på TT Nyhetsbyrån. Hennes pappa är från Iran och kom till Sverige på 80-talet. Själv är hon född i Sverige av en svensk mamma och har aldrig varit i Iran. Tanha säger själv att hon inte tillhör de modiga kvinnorna i Iran som vågar protestera mot regimen.

Tanha har under sin uppväxt blivit påmind om tillvaron för hennes iranska släktingar. Tillsammans med nära hundratusen iranier i Sverige känner hon väl till deras trauma och svårigheten att berätta. ’Jag är en nyhetsreporter i Sverige’, säger hon, ’här är ordet fritt och Den leende bödeln är ett resultat av det’.

Berättelsen om hur Hamid Noury lockades till Sverige och fälldes till livstids fängelse för grovt brott mot folkrätten och för 24 mord är en reportagebok med driv i texten. Det är Tanhas första verk och jag hoppas hon fortsätter skriva om Iran som är underrapporterat och där självcensuren griper omkring sig på ett skrämmande sätt.

Tanha lyssnade ofta till sin pappa och hans vänner när de talade om Iran. På så vis levde hon i två världar – den svenska och den iranska. Likaväl som hon tidigt blev förtrogen med persiska ord för avrättning, dödsdom och tortyr är hon väl rotad i den svenska kulturen. Dubbelheten blev en tillgång när hon tidigt förstod att någon måste skriva historien om Noury och sedan insikten att det är hon som måste göra det.

Tanha berättar hur en före detta svårt torterad fånge mirakulöst undkom döden i iransk fångenskap under massavrättningarna 1988 och hur en honungsfälla gillras för en av de ansvariga. Fällan slår igen och den unika livstidsdomen fastställs i hovrätten.

Det kan ske då Sverige aktar folkrätten högt trots priset av ständig risk för gisslantagning, omständlig diplomati och förödmjukande uppgörelser. När Tanha lämnar frågan öppen kring hur länder i den fria världen ska hantera statlig stödd gisslantagning förstår vi att det saknas självklara svar, hur angeläget det än är att bestraffa bestialiska plågoandar och mördare.

Jag vet inte om det är Tanhas avsikt men när hon sida upp och sida ner låter vittnen berätta om de bestialiska övergrepp som den iranska regimens motståndare fått utstå av Noury blir kontrasten hjärtskärande när hans försvarare tillika förre justitieministern Tomas Bodström beskriver Nourys långa häktning i Sverige som tortyr och att han behandlats som ett djur av det svenska rättsväsendet. Bodström borde förstå att tortyr är reserverat för andra handlingar än lång häktningstid, åtminstone i den här rättegången. Det är också svårsmält när Bodström klagar över att Noury lockades till Sverige som han menar var en kidnappning. Bodström verkar mena att det är brottsligt att lura en kriminell till rättvisans skrank för att äntligen ta något ansvar för sina missgärningar. Alla har rätt till en försvarare men Bodström framstår som okänslig och förvirrad i paragrafernas djungel.

Tanha ger vid sidan av den ömma mänskliga skildringen en värdefull inblick i Irans nutidshistoria och oppositionens kamp för frihet från 1970-talet fram till idag. Emellertid är boken mest angelägen när den visar hur viktigt det är för alla traumatiserade exil-iranier att få se och höra rättvisa skipas för sina egna skador och för sina anhöriga som sedan länge hängts efter svår tortyr och förnedring.

Betyg; 5 av 10

Titel: Den leende bödeln

Recensent Anders Filipsson

Författare Sophie Tanha

Förlag Modernista

Utgavs fösta gången 2024

Antal sidor 159