Brott och straff - 10 av 10

”Intensiteten, häftigheten i skrivandet känns på varje rad i romanen, liksom angelägenheten” [Monika Fagerholm] – läs hennes fina förord så läser du även romanen.

Dostojevskijs uppväxt och författarskap Fjodor Dostojevskij föddes 1821 i Moskva, han undervisades i hemmet och visade tidigt intresse för litteraturen. Han läste Gogol och dyrkade Pusjkin som påverkade honom senare i snart sagt allt han skrev. Modern var varm och kärleksfull medan fadern var auktoritär och repressiv. Han arbetade som läkare på ett sjukhem för fattiga där barnet Fjodor mötte och tog intryck av utsatta och utblottade människors situation. Faderns auktoritära natur underströks när hans livegna till sist fick nog och slog ihjäl honom. Två år tidigare hade den femtonårige Fjodor tvingats ta farväl av sin mor då tuberkulosen äntligen befriade henne från den blodiga hostan. Uppväxten - fattigdomen han bevittnade på sjukhuset, faderns stränga auktoritet, sorgen och de tidiga förlusterna satte tydliga spår i hans romaner, med deras fokus på lidande, skuld och mänsklig värdighet.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881)

Till Dostojevskijs allra största romaner vid sidan om Brott och straff (1866) räknas Idioten (1869) och Bröderna Karamazov (1880). Litteraturpris fanns inte vid denna tid men mottagandet av hans alster var mestadels positivt och i några fall översvallande. Brott och straff väckte ett enormt intresse redan samma år den gavs ut. Den slog ner som en bomb i S:t Petersburgs litterära och ideologitunga kretsar där nihilismen, utilitarismen och andra radikala idéer redan cirkulerade. Man kände igen sig i sin egen samtid och särskilt de unga ryktes med när boken skärpte argumenten. Den lästes också i övriga Ryssland men S:t Petersburg i mitten på 1800-talet var oöverträffat i frågor som Brott och straff blottlägger.

Romanen Handlingen är förlagd till Sankt Petersburg på 1860-talet och följer Rodion Raskolnikov, en utfattig student med grandios självbild som lever isolerad i ett litet rum jagad av värdinnans hyreskrav. När hans ekonomiska trångmål riskerar att drabba hans mor och syster bestämmer han sig för att rånmörda och samtidigt, inför sig själv, bekräfta att han tillhör de geniala i samhället. Han förfäktar en teori inspirerad av Napoleon som skiljer på geniala och vanliga människor där de geniala har rätt att strunta i moralregler eftersom deras syften är högre och ädlare. Han menar att om någon hade stått i vägen för Newton skulle han haft rätt att döda den som försökt hindra hans upptäckter att bli kända för mänskligheten. Hans eget offer blir pantlånerskan Aljona Ivanovna.

Raskolnikov anser att han uppfyller kravet om genialitet men vill ändå få det bekräftat. Det ädla syftet består i att pantlånerskan utnyttjar fattiga människors situation. Dessutom är hon elak mot sin halvsyster Lizaveta och allmänt ogillad. Världen skulle alltså bli en bättre plats utan henne. När pantlånerskan väl mördats tvingas han oplanerat, för att undkomma, låta den godhjärtade och oskyldiga Lizaveta gå samma väg. Nu startar jakten på dubbelmördaren. Polisen saknar konkreta spår och en rad osannolika omständigheter gör mordet olösbart med vanligt polisarbete.

Rannsakningsdomaren Porfirij Petrovitj kan inte bevisa hans skuld men övertygas av en rad psykologiska iakttagelser tillsammans med en formidabel människokännedom. Samtidigt drabbas Raskolnikov av svår fysisk och psykisk plåga: feber, ångest, paranoia och en växande isolering från omvärlden. Allt under den katt-och-råtta-lek som utspelar sig mellan Porfirij och Raskolnikov. Gradvis undergrävs Raskolnikovs själsliv utan att han avslöjar sig trots att han ofta onödigtvis säger för mycket inför Porfirij. Oberörd inför de rättsliga följderna men paniskt rädd, inför sig själv, att avslöjas som en vanlig människa fortsätter jakten i stora delar av romanen. Dostojevskij låter oss följa Raskolnikov delvis inifrån och upplöser gränsen mellan berättare och karaktär på ett suggestivt sätt. Läsaren tvingas bli mer delaktig än bara vittne till Raskolnikovs brott. Dostojevskij planterar Raskolnikovs ambivalenta och självbedrägliga beteende under huden på läsaren.

En viktig passage i boken är när Raskolnikov i febertillstånd och omedelbart före mordet drömmer att som sjuåring bevittna när en häst pryglas till döds. Barnet, ännu fri från den vuxne Raskolnikovs kalla teori, gråter otröstligt. Vi förstår att Raskolnikov måste tysta sitt yngre jag för att kunna genomföra mordet och senare för att också leva med det. Budskapet från Dostojevskij om att människan är en moralisk varelse blir kraftfullt när han låter det undermedvetna tala klarare än förnuftet. En bredare tolkning öppnar för misshandeln och den passivt skrattande folkmassan som en spegel av ett moraliskt avtrubbat Ryssland.

Bokens moraliska och andliga motpol är Sonja Marmeladova, en ung kvinna som tvingats in i prostitution för att försörja sin familj, men som bär en djup kristen tro och oegennyttig kärlek. Raskolnikov dras till henne och till slut bekänner Raskolnikov för polisen och döms till straffarbete i Sibirien, dit också Sonja troget följer med. I bokens epilog antyds en långsam andlig pånyttfödelse: först i fängelset, genom lidande och Sonjas trofasta närvaro, börjar Raskolnikov sitt moraliska återtåg bortom sitt intellektuella högmod mot en djupare, känslomässig och andlig förståelse av kärlek, skuld och gemenskap med andra människor.

Romanen innehåller en rad personer och händelser som förstärker intrycket av bokens kärna kring moral och skuld men som också är mycket roande och ibland dråplig. Centrala personer kring Raskolnikov inkluderar hans vän den godhjärtade Razumikhin, den obehaglige, cyniske och kalkylerande friaren till Raskolinkovs syster Luzhin (den mest utmejslade karaktären bland sidokaraktärerna) liksom den depraverade men komplexa Svidrigajlov samt naturligtvis utredaren Porfirij Petrovitj som med psykologiska insikter snarare än bevis gradvis driver Raskolnikov allt närmare en bekännelse.

Idéhistorisk betydelse Romanen utforskar nihilism, rationalism och andra idéer som cirkulerade i den ryska intelligentian under perioden – särskilt föreställningen att förnuft och utilitaristisk kalkyl kan rättfärdiga vad som helst, även mord. När Dostojevskij ställer kall rationalism mot kristen medkänsla, lidande och tro som vägar till frid och kanske lycka ger han ett bidrag till både samtida och senare filosofers arbeten.

Betyg: 10 av 10 Recensent: Anders Filipsson Titel: Brott och straff Författare: Fjodor Dostojevskij Översättning: Hans Björkegren Förlag: Wahlström & Wistrand Utgivning 1979 Antal sidor 647