F av Katarina Frostenson

Anders Filipsson
17 dec. 2021
4 min läsning

Uppdaterat: 14 aug.

Liksom i K skriver Frostenson vackert med många träffsäkra litterära referenser. Särskilt fint blir det när hon skriver om sin kärlek till sin make Jean-Claude Arnault. Då visar Frostenson samtidigt det orimliga i att fördöma någon på moraliska grunder, åtminstone utan att ha sett saken ur flera perspektiv. I Klubben beskriver Matilda Gustavsson förmodligen en sann sida av Arnault men utan tillgång till motbilder är det farligt att vara tvärsäker. Läser man t ex Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas är det nog många som fördömer pastor Gregorius och kanske till och med tycker att det var rätt att döda honom. Bengt Ohlssons parafras Gregorius ger en rimlig motbild som får oss att förstå att vi kanske förhastat oss kring pastorns moral. På samma sätt ger Frostenson oss en motbild av Arnault. Frostenson frågar sig, med referens till Kafkas Processen, om skuld verkligen kan existera. Här går hon möjligen väl långt men applicerat på moral blir frågan mer meningsfull.

Frostenson skriver om sin och Arnaults skam, om vänner som försvinner och sökandet efter ro. Vi förstår att Frostenson, fråntagen sitt uppburna liv, hamnat i ett själsligt tomrum men ändå har kraft att gå vidare när hon hoppfullt citerar slutstrofen i Karin Boyes dikt Du ska tacka ur diktsamlingen Gömda land: ”Du ska tacka dina gudar, när de bryter bort ditt skal. Verklighet och kärna blir ditt enda val.” Sympati blir en känsloyttring hon saknar, istället suger hon i sig små vänligheter som tidigare förmodligen gått henne förbi. När en främling i en butik säger ”Behåll ditt leende, det gör gott” blir hon ”Lätt och glad i hågen”. Några vänner står också kvar vilket vi förstår blir räddningen för paret.

Vid sidan om kärleksskildringen är boken som bäst när Frostenson skriver om fängelsetiden och vad den gör med Arnault och henne själv. Jag minns när min studiekamrat på sjuttiotalet frisläpptes efter en månads fängelse för värnpliktvägran på grund av samvetsnöd. Han hade då avtjänat straffet på en öppen anstalt och sa ”krävs jag åter att göra värnplikt med hot om fängelsestraff så gör jag lumpen”. Jag tyckte då att en månad på anstalt inte kunde vara så mycket att bråka om men Frostensons skildring av straffet drabbar mig och ger en djup förståelse.

I skuldfrågan kring de våldtäkter Arnault dömdes för lägger Frostenson Dreyfus bredvid sin make. Hon jämför sig med Emil Zola som mitt under ett antisemitiskt drev mot Alfred Dreyfus 1897 publicerar ett öppet brev till den franske presidenten i tidningen L’Aurore med rubriken J’Accuse…! Brevet ledde till en närmare granskning av de påstådda bevisen för att Dreyfus skulle ha förrått sitt land. Så småningom friläggs sanningen som blottlägger ett justitiemord. Likheter finns men främst kring hur dreven fungerar. Ett antisemitiskt drev ställs mot ett metoo-drev och jämförelsen är inte orimlig. Judehatet var öppet och stort vid förra sekelskiftet på samma sätt är som idag hatet är mot män med rykte om sig att vara kladdiga och närgångna mot kvinnor. Frostenson går för långt när hon jämför Dreyfus med Arnault men säkert är att priset för journalister och opinionsledare att ifrågasätta domen är hög. Frostenson fördömer de som hon tror inte varit beredda att betala priset. Emellertid är det trots allt några som vågat. Frostenson lyfter fram två personer. Lena Andersson, kolumnist och författare liksom Maria Abrahamsson bloggare (https://www.mariaabrahamsson.nu/index.php/2020/03/09/metoo-och-sedan-del-5-arnault-et-consortes/), jurist och före detta politiker. Båda har skrivit avvikande om hovrättens dom. Andersson i DN 2018-10-12 menar att hovrätten brast i omdöme och helhetsbedömning. Abrahamsson finner flera brister kring hur domstolarna har resonerat. Hon tar också upp de risker hon själv tar ”Med risk för att bli hotad, hatad och bespottad måste jag ändå ställa frågan varför domen saknar ett resonemang om varför brottet med hänsyn till omständigheterna inte skulle kunna anses vara ”mindre grovt”? I så fall hade kanske ett års fängelse varit tillräckligt för denne nu 72-årige gärningsman?”. Abrahamsson menar att många alltför lättvindigt berömt domen och tagit emot den med lättnad. Hon nämner juristexperten på SvD Mårten Schultz och Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell. Abrahamsson fortsätter ”Min teori om varför domstolarna är obenägna att problematisera straffvärdet av sexuella övergrepp som har föregåtts av och kanske också efterföljts av frivilligt sex, kan beskrivas som hyperkorrektion. – Domstolarna tycks ha blivit så ängsliga för att bli beskyllda för att ha en gammal unken kvinnosyn (typ att det spelar roll hur ett våldtäktsoffer var klädd eller om hon frivilligt följde med gärningsmannen hem) att de har gått för långt åt andra hållet. För visst måste en överfallsvåldtäkt på ett okänt offer i joggingspåret ha ett högre straffvärde än sex som inte omedelbart avbryts när ena parten som var med på noterna från början pl ötsligt säger stopp? – Metoo var en nödvändig renings- och uppvaknandeprocess som har gett upprättelse åt miljoner kvinnor planeten runt. Men om domstolarna av ett slags politisk korrekthet, kanske förstärkt av Metoo, vägrar att ta hänsyn även till helt relevanta omständigheter är det illa ställt med rättssäkerheten i vårt land. Blotta misstanken att Metoorörelsen har fått ett sådant inflytande över det svenska rättsväsendet att våldtäktsanklagade personer inte får en rättvis behandling i våra domstolar, är outhärdlig.”