Kjell Westö debuterade 1986 med diktsamlingen Tango orange för att strax övergå till att skriva prosa. Sitt genombrott fick han 1996 med Drakarna över Helsingfors. Han nominerades till Finlandiapriset både år 2000 med Vådan av att vara skrake och 2002 med romanen Lang. Westö har senare blivit rikt prisad med bland annat De Nios stora pris och Nordiska rådets litteraturpris.
Westö är född 1961 och växte upp i Helsingfors med svenska som modersmål. Westö säger själv att kärnan i hans författarskap är ett aldrig sinande intresse för mysteriet Människan. Han är mycket språkintresserad och lärde sig tidigt även finska och behärskar ytterligare tre språk. Hans främsta fritidsintresse är dock musik och han spelar gitarr i flera coverband.
I Hägring 38 skildrar Westö de sociala och ekonomiska spänningar som var förhärskande i Helsingfors 1938. Westö har gjort sin research och jag skulle gärna nominera honom till ett pris i den kategorin om den funnes. Romanen pockar på en kort rekapitulation kring finska inbördeskriget som jag själv hade en mycket dimmig uppfattning om. Se nedan.
Romanen utspelas under 1938 med färska minnen av första världskriget och det finska inbördeskriget liksom Hitlers eskalerande maktambitioner som fond. Onsdagsklubben blir den heta gryta där det intellektuella Helsingfors möter storpolitiken. Frågor om renhet kring ras, nationalism och psykisk sjukdom kontra grundläggande mänskliga rättigheter och människans lika värde diskuteras allt häftigare i kamratklubben vars medlemmar är födda kring sekelskiftet. Westö visar att betydande åsiktsmässiga gråskalor, kring mänskligt värde, fanns vid denna tid i de intellektuella kretsarna i Helsingfors. Många kritiserar t ex Hitler för hans judehat men betonar hans värde för affärerna. För oss, med facit i hand, känns svaret givet men Westö visar att så inte alls var fallet 1938.
Huvudpersonerna i romanen är juristen Claes Thune och hans samvetsgranna sekreterare Fru Wiik. Thune som tillhör Onsdagsklubben börjar långsamt inse att den inte längre fungerar som det var tänkt när ungdomskamraterna bildade den. Här finns deltagare som börjat relativisera absoluta mänskliga värden vilket lett till konflikter och tystnad. Joachim Jari är jude och kan inte stå ut med att ständigt bli förfördelad och samtidigt se hur samhället spelar ner allvaret i kränkningarna. Utan hjälp från sina forna kamrater försämras hans psykiska hälsa snabbt. Westö bygger skickligt upp en drabbande scen när Jari frågar Thune om han tror att ondska finns. Thune svarar undvikande. Jari visar då ett fotografi för honom. När Jari förklarar vad bilden föreställer faller Thune, den hederligaste av dem alla i Onsdagsklubben, till föga och ber Jari om ursäkt både för egen del och kanske också för andra aningslösa människor som utan eftertanke valt att blunda.
Det verkliga drivet i romanen finns emellertid i två av Matilda Wiks relationer. Dels med Thune och dels med en annan medlem av klubben, psykiatrikern Robert Lindemark. Den förra relationen är positiv, hoppfull och framåtriktad medan den andra med rötter i finska inbördeskriget är förödande. När livet ser allt ljusare ut kastas Matilda Wiik hjälplöst sjutton år tillbaka i tiden av en röst. Därefter fanns inte längre någon framtid för henne. Westö gestaltar hur tragiskt och irreparabelt ett kränkt människovärde kan vara när han kontrasterar Matilda Wiiks till synes nåbara och ljusa framtid mot hennes mörka inre som gör henne livsoduglig.
[Finska inbördeskriget
Finland hade tillhört Sverige sedan urminnes tider (1100 - 1200-talet) men förlorades vid rysk annektering 1808-1809. De ryska förlusterna efter första världskriget och tsarrikets sammanbrott 1917 gav Finland möjlighet att ta steg mot en självständighetsförklaring. Det skedde, med Rysslands goda minne, den sjätte december 1917. Lenin räknade med att också Finland skulle göra revolution, omvandlas till en socialistisk stat och strax återförenas med Ryssland. Emellertid blev det blodiga strider kring vilken politisk ordning som skulle gälla i Finland. De vita ställdes mot de röda. Man förstår konfliktens orsaker redan på hur kriget benämndes av de båda sidorna. De Röda (socialdemokrater och vänstersinnade) kallade inbördeskriget klasskriget, brödrakriget eller finska revolutionen medan de Vita (konservativa) kallade det för frihetskriget eller det röda upproret.
Inbördeskriget pågick under våren 1918 med tiotusentals offer främst bland civila. När de vita vann med hjälp från Tyskland bestraffades de röda besinningslöst. Mer än tolv tusen människor dog i svältlägren under senare delen av 1918.]
Mitt omdöme 6 av 10
Recensent Anders Filipsson
Författare Kjell Westö Förlag Albert Bonnier Utgivningsår 2013 Antal sidor 296
