top of page
  • Anders Filipsson

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Uppdaterat: 23 feb.

Charlotte Brontë levde mellan 1816 och 1855. Hon tillhörde den viktorianska romangenren som trängde ut den romantiska skolan. Viktoriansk litteratur kännetecknas av uppvaknandet kring avigsidor i samhället inte minst i spåren av den industriella revolutionen som startade under Brontës korta levnad. Brontë verkade vid sidan av giganten Charles Dickens och tillsammans med bland annat sin syster Emely, Kipling och Conrad gjorde hon romangenren till den alltigenom dominerande. 1800-talet anses allmänt vara den engelska litteraturens guldålder.

När Dickens skrev romaner om samhällets olycksbarn skildrade Conrad och Kipling baksidan av den brittiska imperialismen. Charlotte Brontë kände djupt för sin och sina systrars brist på möjlighet till självständiga livsval. Hon kämpade själv för att få leva ett fritt liv men tvingades till altaret med beskurna möjligheter till självförverkligande. Ett år senare dog hon i komplikationer av en graviditet.

Brontës produktion är liten men betydelsefull för sina litterära kvaliteter och sitt engagemang i samhällsdebatten. Hon gav ut ytterligare tre romaner förutom Jane Eyre. Shirley (1849), Vilette (1851) och The Professor (1857 postumt).

I Jane Eyre blottlägger Brontë de bojor som samhället la på kvinnan vid denna tid. Man kan lägga vår egen Victoria Benedictsson och hennes Pengar (1885) bredvid Jane Eyre (1847). Båda skildrar trovärdigt och omsorgsfullt kvinnans underordning till mannen särskilt med avseende på kärlek kontra självständighet. Båda romanerna tar också upp religionens krav kontra jordisk lycka liksom längtan efter familj och tillhörighet. Men lika starkt som Pengar är färgad av sitt syfte faller den platt som stor litteratur i kontrast till Jane Eyre som är storslagen med sina utmejslade och träffande personporträtt, sina fantastiska miljöskildringar som skickligt används för att understryka historiens händelseutveckling och inte minst den gestaltning som lämnade mig värnlös. Jag blev en del av romanen som jag nästan sträckläste.

Det finns motröster. Giganten Virginia Woolf tar, i sitt mästerverk Ett eget rum, upp Jane Eyre och understryker Charlotte Brontës brister. Inte så att Woolf räknar in Jane Eyre i tendenslitteraturen dit våra egna författare som t ex Benedictsson i Pengar och naturligtvis Elin Wägner i Norrtullsligan (1908) avgjort hör hemma. Ändå pekar Woolf på författarens återhållna ilska över sakernas tillstånd i Charlotte Brontës skildring vilket försämrar romanen. Woolf menar att Charlotte brister i litterär integritet. Hon ger läsaren ett trovärdighetsproblem. Även om det är subtilt och svårt att upptäcka så diskvalificerar Woolf Charlotte Brontë henne ur sfären skapare av stor litteratur dit hon räknar hennes syster Emily (Svindlande höjder), Jane Austen, Shakespeare och Tolstoj (Krig och fred) som alla enligt Woolf har oantastlig litterär integritet.

Vad menar då Woolf med litterär integritet? I Ett eget rum skriver hon ”…vad man i romanförfattarens fall menar med integritet är övertygelsen att författaren ger en vad som är sant. Ja, känner man, jag har aldrig trott att detta kunde vara så, jag har aldrig känt folk som uppfört sig på det viset. Men du har övertygat mig om att det är så, att sådant händer. Man håller under läsningen fram varje sats, varje scen, i ljuset – för egendomligt nog tycks naturen ha skänkt oss ett inre ljus, som hjälper oss att bedöma en romanförfattares integritet, eller bristande integritet.”

Åter till Jane Eyre, vad är det som Woolf stör sig på? Hon menar att Charlotte Brontë bär på en vrede som förgiftar hennes integritet och exemplifierar med bland annat kapitel tolv där hon överger sin berättelse, som hade rättmätiga krav på hela hennes hängivenhet, för att i stället ägna sig åt personlig klagan när hon låter Jane Eyre komma att tänka på att hon fått lida brist på den erfarenhet, som borde tillkommit henne. Subtilt, visst men det är inte enda exemplet. Woolf menar alltså att det inte är troligt att Jane Eyre skulle kommit att tänka dessa tankar som Charlotte Brontë så gärna ville att hon skulle tänka.

Även om jag förstår vad Woolf menar, och har belägg för det, så var det inget jag upptäckte vid min läsning. Det kräver nog åtminstone en omläsning för att jag ska reagera. Tveka därför inte att ta emot min varma rekommendation för Jane Eyre – en sann och härlig läsupplevelse.


Mitt omdöme 8 av 10

Recensent Anders Filipsson

Författare Charlotte Brontë skrev sina romaner under den manliga pseudonymen Currer Bell

Översättning Ingegärd von Tell

Förlag A/B Gustaf Lindströms boktryckeri

Originalets utgivningsår 1847

Den lästa svenska bokens utgivningsår1944

Antal sidor 639

21 visningar0 kommentarer

コメント


bottom of page