”Som när Emma i Madame Bovary för första gången går på bal”, så beskriver en ung begåvad litteraturvetare sin känsla när han släpptes in i den värld som skapades av Jean Claude Arnault tillsammans med Katarina Frostenson. Platsen kallades Forum och var centrum för kulturell och konstnärlig kvalitet men också för korruption, ren stöld och grova övergrepp på unga begåvade kvinnor. Matilda Gustavssons Klubben är en kritikerrosad litterär reportagebok som emanerar från Gustavssons reportage i DN 24 november 2018 med rubriken 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp som gav henne Stora journalistpriset. Boken är mer djuplodande och låter nio utsatta kvinnor och en man komma till tals.
Verket tillhör genren litterär reportagebok som till det journalistiskt exakta också levandegör verkligheten och åstadkommer närkontakt med personer. Gustavsson har troligen studerat Svetlana Aleksijevitj storslagna verk Kriget har inget kvinnligt ansikte som är skriven i samma genre och banade väg för nobelpriset 2015. Aleksijevitj står i en klass för sig men Gustavsson är receptiv och förstår att utnyttja formatet. Gustavsson gjorde DN-reportaget mot bakgrund av New York Times då årsgamla artiklar om Hollywoodproducenten Harvey Weinstein som startade den globala rörelsen #metoo. Hon använder skicklig New York Times metod för avslöjandena väl medveten om hur lätt inflytelserika människor kan tråckla sig ur aldrig så tät spindelväv och inför etablissemang och domare framstå som offer för konspirationer och publicitetshunger. Vi minns Bill Cosby som i åratal gäckade rättvisan men föll tungt strax efter Weinstein. Metoden som avslöjar övergreppen bygger på intervjuer med många utsatta kvinnor som understöds av deras mejl och anteckningar. Metoden är omständlig men mycket kraftfull när många oberoende intervjuer frilägger tydliga mönster. Gustavsson är skicklig både när hon hittar drabbade kvinnor och när hon får dem att våga berätta. Matilda Gustavssons avslöjande rev ner den omsorgsfullt uppbyggda tystnadskulturen kring Forum och avslöjar hur kultureliten och politiker inte förmådde att tänka och handla självständigt när deras egna positioner hotades att rubbas lite grand. Gustavsson avslöjar inte bara den farliga tystnadskulturen kring Arnault/Frostenson med Forum i centrum, hon gör den också begriplig när vi tvingas förstå att begåvade och resursstarka personer som inte är utsatta för vare sig hot eller våld kan vara flata, fega och följa minsta motståndets om och om igen, år ut och år in. Gustavsson visar att inflytelsefulla människor bländades av Forums höga standard och med känslan av att vara med om något betydande, inte bara möjliggjorde konstnärlig utveckling utan lika ofta dödade den. Fallet blev stort för en lång rad personer med Arnault, Frostenson och Svenska akademien i främsta ledet.
Vid sidan av tysthetskulturen tecknar Gustavsson små porträtt av Arnault och Frostenson. Båda väcker
intresse men inget gör dem begripliga. Arnault är skäligen ointressant att gräva mer i men Frostensons gärning berör den litterära sfären i Sverige på djupet. Jag väntar på den första biografin och hoppas författaren antingen är psykolog eller tar god hjälp av professionen. Varför inte Matilda Gustavsson?
