Jens Liljestrand har åstadkommit den första heltäckande biografin över Vilhelm Moberg. Ett angeläget och ambitiöst verk över en person som dominerat svenskt kultur- och debattliv under stora delar av nittonhundratalet. – Liljestrand är författare och biträdande kulturchef på Expressen och tillika doktor i litteraturvetenskap där hans disputation Mobergland avhandlade Mobergs utvandrarserie. Doktorsstudierna som sträckte sig över 14 år lade en gedigen grund för hans biografi. Liljestrand har tagit sig an uppgiften med den grundlighet som, enligt honom själv, tjugo års studier och fem års skrivande har möjliggjort. – Liljestrand gör Moberg till en begriplig person genom omsorgsfull beskrivning av tidsandan och föreställningar om landsändan han föddes i, liksom av de manlighetsideal som han verkade i. Liljestrands pålar sitt verk omsorgsfullt för senare insikter som han skickligt låter växa fram i långsamt tempo. Liljestrand vore emellertid inte litteraturvetare om han inte även förstod värdet av att omedelbart fånga läsaren. Genast hamnar läsaren därför i ett autentiskt tidningsreferat, från samma tid och plats där Moberg föddes, om en bortsprungen pojke. Dramatiskt sätts Småland på inte bara den geografiska kartan utan mer på den tankevärld och de villkor landsändan verkade i under Mobergs mest formbara ungdomsår. Skickligt tar Liljestrand spjärn i uttrycket I mörkaste Småland, förklarar dess avsikt att frammana karaktär åt den mytiska mylla som omgav Moberg. En mylla som man förstår att Moberg aldrig förmådde borsta av sig utan istället kryddade med inte så lite manschauvinism. – Ändå, eller kanske beroende därpå, menar Liljestrand att Moberg kände saknad efter maskulint sällskap under sin uppväxt och även senare i livet. Det hade varit bra om Liljestrand underbyggt Mobergs förmodade saknad efter manlig omgivning bättre och på fler sätt än genom saknaden efter den son som Moberg fick sent i livet. Jag efterlyser också en mer övertygande beskrivning av Mobergs besvikelse över sin son och hans egna tillkortakommanden i relationen. Kanske beror det på att Liljestrand vill visa hänsyn till sonen som fortfarande är i livet. Ungefär på samma sätt känns Liljestrands tes att Moberg bar en sorg livet igenom då han, av hänsyn till modern, var den ende i familjen som inte emigrerade till Amerika. Han menar att Moberg inte kunde släppa tanken på vad det kunde ha blivit av honom om han emigrerat som artonåring 1916. Det är långsökt med tanke på Mobergs framgångsrika liv. Emellertid är detta undantag i en i övrigt väl underbyggd biografi som noggrant följer Mobergs omfattande produktion som författare och dramatiker utan att bli långtråkig. Ibland är den, kanske oavsiktligt, riktigt underhållande. – Biografin blir roande när Liljestrand avslöjar Mobergs många motsägelsefulla förhållningssätt. Särskilt komiskt är det när Liljestrand återger ett samtal mellan Moberg och Erlander. Med enkla motfrågor kring kyrkans skiljande från staten och republikkravet framstår Moberg som en terrier utan förmåga att sluta skälla. Desto mer tragiskt är det när man så småningom förstår att Moberg alltmer fångats i sin egen grandiosa föreställning om sig själv och sin framgång utan förmåga att känna tillfredställelse. Liljestrand har lyckats beskriva människan Moberg av kött och blod med enorm talang och kraft men också bråddjup av obefogad revanschlystnad och tarvlighet. – Liljestrands biografi är läsvärd och fyller ett tomrum då det närmaste någon tidigare kommit en biografi av Moberg är Lannerstocks Vilhelm Moberg i Amerika som trots några förtjänster, som Liljestrand utnyttjar, närmast kan liknas vid en vänbok. Är man inte intresserad av den ständigt konfliktsökande och motsägelsefulle Moberg och hans storartade författarskap så kan man med behållning i stället läsa den som en skildring av svenskt kulturliv och historia under första delen av nittonhundratalet.
Mannen i skogen
Recensent Anders Filipsson
Författare Jens Liljestrand
Förlag Albert Bonnier
Utgivningsår 2018
Antal sidor 732
