Inledning Romanen har flera teman och jag kommer att tolka och analysera temat kärlekens betydelse för mäniskans förmåga att vara en moralisk varelse. Jag analyserar temat med hjälp av en jämförelse mellan karaktärerna Malin Rüttenschöld och Harald Hilding Markurell.
Några förklaringar
I analysen diskuterar jag ibland Bergmans val av berättarperspektiv eller fokalisering. Med nollfokalisering menas att berättaren vet mer än karaktären. Vid intern fokalisering vet berättaren och karaktären lika mycket. Romanen är huvudsakligen berättad ur ett nollfokaliserat perspektiv. Emellertid använder Bergman också inre fokalisering. Det nollfokaliserade perspektivet ger läsaren en allvetande berättare medan det internt fokaliserade perspektivet är mer gestaltande. Berättarrösten är oftast munter och inte så lite ironisk. Röstens karaktär gör läsningen lätt och flytande och kontrasterar mot de allvarliga temana. Rösten speglar det obekymrat sovande Wadköping. Berättarens ton kan liknas vid filmens bakgrundsmusik och påminner ofta om signaturmelodin till folklustspelet Söderkåkar. Berättaren är oftast heterodiegetisk dvs är inte en del av berättelsen och deltar inte in den.Ibland görs emellertid homodiegetiska nedslag, dvs berättaren stiger ner i berättelsen. Det ser vi t ex i kommentaren ”Lady Jane ni vet, som tog priset”.
Analys och tolkning
Vi får vi lära känna den inflytelserika och aktade Rüttenschöld först genom beskrivningen av händelsen med de åtta friarbreven. När Rüttenschöld kränks av att Elsa blivit pubertal och en sexuell varelse som inte längre delar Rüttenschölds ideal iscensätter hon en bestraffning av Elsa. Hennes förakt förstår vi då hon motiverar att Elsa, utan att hon tycks ha gjort något orätt, ska göra avbön ”därför att hon är en slyna”. När Bergman visar att det är Rüttenschöld som betämmer och håller i taktpinnen väljer han att låta berättaren göra det genom inre fokalisering. Han kunde valt nollfokusering och gjort beskrivningen kortare men då också berövat läsaren den inlevelse och gestaltning som inre fokalisering erbjuder. T ex säger berättaren ”Men tante Rüttenschöld stod med båda händerna stödda mot bordsskivan och gjorde tysta men ursinniga grimaser åt Carl-Magnus”. Läsaren förstår då genom gestaltning att Rüttenschöld är den som bestämmer. Vinsten är här att läsaren får en djupare förståelse för Rüttenschölds roll och tveksamma moral. Berättaren blottar hennes karaktär ytterligare då hon inte vill be Elsa om ursäkt på grund av att hon har ekonomisk makt, dvs inteckningar i Stortofta. Ytterst förstår vi Rüttenschölds moraliska brister när hon senare skriver tre avskedsbrev med pengagåvor. Ett av dem för att hon skämts över att inte fortsatt ha anlitat en sömmerska som förstört en klänning. De två andra breven var motiverade av tacksamhet respektive plikt. Bergman visar djupet i Rüttenschölds brist på resning och moral när hon till och med inför döden inte vill vidkännas sitt svek mot Elsa och de åtta ynglingarna varav en blev relegerad ur skolan bara för att tillfredsställa hennes avsky för Elsa samtidigt som hon på dödsbädden ger plats för bagatellen med sömmerskan.
Inför sin död drömmer Rüttenschöld om sin uppväxt som berättas ömsom i perspektiven intern fokalisering och nollfokalisering. När berättaren talar om löddriga hästar i sken som kommer rakt emot Malin och fragdan ”föll ljum och segflytande över hennes ansikte” görs det i intern fokalisering. Vi förstår att Malla utsattes för ett sexuellt övergrepp som Bergman låter oss bevittna så som Malla upplevde det.Senare i drömmen får vi, i ett nollfokaliserat perspektiv, veta att en rad insekter ”kröpo över Malla, som var så liten att hon ännu ej lärt sig gå”. Fokaliseringen möjliggör en exakt information som Mallas medvetande inte kunnat ge. Drömmen berättas inte heller med den munterhet som kännetecknar många andra delar av romanen vilket understryker allvaret. Bergman visar med drömmen att Malla snärjs in i en perverterad religiös kontext bl a när hennes morfar Louise de Lorche refererar till Vår Herre och Malla ropar ”Herre, Herre, jag ser och jag tror” kopplat till övergreppen. Nu är Malla uppenbart äldre vilket antyder att övergreppen pågått under lång tid. Drömmen genomsyras av ett dunkande ljud från tillfället med de fradgande hästarna till drömmens slut. Dunkandet håller samman de olika drömda delarna och därmed de återkommande övergreppen. Vi anar också att övergreppen innehöll aga när hennes morfar säger ”Vår Herre bundit ett fastlagsris för din stjärt”. När hennes mor i drömmen ropar ”Besinna, barn, att vad som passar för Lisa Möller …passar inte för Malin Rüttenschöld” förstår vi att hon fostrats att hålla på sin värdighet utan att falla undan för känslor. Med en sådan tolkning av drömmen var Malin för ung att förstå, och saknade språk att förmedla, övergreppen. Hon har därför aldrig kunnat eller vågat utveckla sin sexualitet utan skyddat sig genom idealisering och förhärligande av ett jungfruligt liv med murar av präktighet och förfelade ideal. Istället för vänner, som kunnat hjälpa henne, omgav hon sig med en utvald skara som hon ville fostra till sina perverterade ideal. Så blev Elsa en avfälling, från denna skara, när hennes normala sexuella utveckling tog fart i puberteten. Bergman benämner de utvalda för vestaler för att markera deras förmenta upphöjdhet. När Bergman indikerar att Rüttenschöld skapat en hierarki, en särskild grupp i kretsen, som benämns övervestaler med det markerade tilltalet ”Allra käraste” utsagt på ett kyligt och distanserande sätt, hämtat från övergreppsdrömmen, förstår vi att murarna byggdes starka. Elsa var hennes egen utvalda vestal vars svek till den grad provocerade Rüttenschöld att hon riskerade Elsas och åtta elevers framtid.
På sitt yttersta låter Bergman oss ana att Rüttenschöld inser att hennes liv varit orättfärdigt när ängeln inte hämtar henne utan vänder om och tappar en fjäder på hennes bröst. När fjädern trycker hennes bröst och Carl-Henrik lyfter bort den förstår vi att hon får frid. Bergman visar att religiös förlåtelse var möjlig.
Markurell är tidigt en förslagen lanthandlare som med Carl-Magnus hjälp utvecklar sin affärsverksamhet på ett storartat sätt. Vi förstår att Markurell är burdus men inte oärlig i affärer när Fru Markurell säger om honom ”Det kan ju hända att du aldrig olagligen bedragit någon; men hur många har du lagligen bedragit? Hur många har haft sömnlösa nätter för din skull?”. Han är enkel och rättfram och förstår inte att läsa av det sociala livets subtila nyanser. Även om hans sociala ställning blev bättre så visade han icke ”uppkomlingens rädsla för enkla vanor”. I ett samtal med Rüttenschöld förstår vi hans besatthet av pengar när han säger ”Har jag inte pengar och mycket pengar, så är jag ingenting”. Markurell är beräknande när han t ex låter Fru de Lorche ta hand om Johan, trots att Fru Markurell blir kränkt, med uträkning att Johan ska lära sig fina manér och som bieffekt också bli lite försörjd. Hans stora kärlek till sin son Johan driver honom hårt att förtjäna pengar för att skapa ett skydd för sonen. Markurell var känslomässigt kapabel att utan samvetskval köpa fru Markurells tillgivenhet men när det kom till sonen ville han inte köpa den. ”Han ville äga den med en brinnande kärleks rätt att äga”. Emellertid anar Markurell att Johan är hans oäkta son. Successivt och med hjälp av Fru Markurell och Perukmakaren går sanningen upp för honom. När Fru Markurell frilägger sanningen för honom, förstår vi att hon av barmhärtighet inget tidigare sagt. Han blir förtvivlad och känner att han inte längre har något att leva för, pengarna blir betydelselösa när han ingen son har. Perukmakaren, som känner för Markurell, försöker få honom att förstå att släktskap inte är avgörande och kanske inte ens alltid önskvärt. Avgörande för Markurell blir när han helt utom sig möter den förälskade lektor Barfoth. Kapitlet inleds med munter en berättarröst som snart blir rakare, mer tillrätavisande och andlig, för att på slutet återta den inledande munterheten. Bergman understryker på detta vis budskapets allvar. Barfoth kommer av kärlek till fru Markurell. Vi förstår att Barfoths också kände djupt för herr Markurell när berättaren säger ”Lektorn betraktade honom och hans ögon, som brillorna förstorade, glödde och glänste av medlidande”. Barfoths förälskelse försatte honom i en ”heroisk sinnestämning, som gjorde honom benägen att använda skarpa medel och utdela hårda slag”. Bergman visar i en lång dialog mellan Barfoth och Markurell att bara en människa som älskar och är nära sina känslor kan fullt ut förstå och nå fram till en person i förtvivlan och upplösning. Markurell som älskar sin son var nu mottaglig för Barfoths känsloargument.
När Markurell förstår att hans relation till sonen är oberoende av blodsband kommer han nära sina känslor och återfår sin livslust. Han förmår riva murarna av girighet och egoism som skymt hans känsloliv och kan försonas med Wadköping. Markurell upprättar sin moral. Rüttenschöld som hela livet varit upptagen att bygga murar kring sina känslor kunde aldrig förstå priset hon själv och hennes medmänniskor fick betala. Murarna som skyddat henne från uppväxtens smärta blev ett hinder för utveckling av relationer som kunnat hjälpa henne nå fram till sina känslor. Hon kunde därför inte heller leva ett kärleksfullt och moraliskt liv. I Rüttenschölds liv fanns ingen person som Barfoth, hon var fast i sin cementerade bild av dygd och oberörbarhet. I bästa fall hade hon fröken Linder, en övervestal, som stöd.
Båda är åldrade och ber att få sitta ensamma en stund, Rüttenschöld efter att förgäves sökt rädda Wadköping och Markurell när han kommit nära sina känslor och fått försoning. Rüttenschöld ser utan synbar ånger tillbaka på ett liv i ”Herrens tukt och förmaning” där det bara återstår att hedras och glömmas medan vi anar att Markurell ser fram mot en anständig och kärleksfull tid tillsammans med sin fru och son.
Mitt omdöme 9 av 10
Recensent Anders Filipsson
Författare Hjalmar Bergman
Förlag Modernista
Utgivningsår 1919
Antal sidor 214
