top of page
  • Anders Filipsson

Marsipangrisen

Uppdaterat: 3 jan. 2023

Marsipangrisen


Ansiktet är fårat och insjunket. Han rör sin magra kropp målmedvetet på starka ben när han vandrar i bygden vardag som helgdag. I regn, snö och solsken. Bara Elsa kan förmå honom att stanna på Lillegården då vintervädret trotsar all vandring. Det händer en handfull dagar på vintern och då sitter han på pinnstolen i sitt rum tills Elsa motar ner honom för mat eller kaffe. Han kallas för Backlund och bär alltid samma gångkläder. Mörk skrynklig kostym, vit skjorta och slips. Hatt med stuk. Den fladdrande rocken och den framåtlutande gången är välkänd i bygden.

På sina vandringar närmar han sig rätt gård vid rätt tid för att stilla sin hunger. Gårdsfruarna låter honom delta eftersom han på tillhör bygden. Han svarar artigt på tilltal sitter bara på sin stol och äter det som läggs till honom. De har också lärt sig att Backlund vill ha kaffe på maten med två sockerbitar. Det händer att han också får vila middag innan han lämnar gården.

Backlund har sina favoritgårdar som han ofta besöker. Andra som ligger nära det torp där han själv växte upp får aldrig besök. Han värjer sig mot minnen och vänder blicken mot torpet. Skulle han göra det skulle han se sig själv tillsammans med sin storebror på väg att flytta gårdens tjur. Han skulle höra barnen hetsa tjuren som till slut rasande stångar ihjäl hans bror. Han skulle minnas hur klentroget och långsamt gårdens vuxna agerade när han förtvivlat larmat om hjälp och hur han vakade hos sin bror flera dygn utan att någon kallade på doktorn.

Backlund är tillfreds med livet så länge han får vara fri. Den tvära kärvheten och det ilskna grymtandet blommar ut först då han känner sig kringskuren utan möjlighet att vandra bort ostörd i sina tankar med vinden i ansiktet. När han vandrat färdigt och återvänder till Lillegården kan han sätta sig under stjärnorna på vedstapeln och kasta klabbar genom luckan till vedboden ljudligt sjungande.

När sommarbarnet Bengt kom in i köket satt Backlund där och väntade på att bli serverad frukost, som vanligt timmar senare än alla andra. Ytterrocken hade han redan satt på sig när han plötsligt log mot Bengt som blev förvirrad. ”Men ser du inte” utbrast Elsa och pekade på ett paket som stod på bordet. Det var inslaget i presentpapper och lyste rött. Bengt fyller inte år, har inte namnsdag och till jul är det en evighet. Ändå förstår Bengt att paketet är till honom. Men varför ler Backlund mot honom. Han vågar sig inte fram till bordet men Elsa säger att Backlund tycker om barn och därför är presenten till honom. Backlund trycker förläget sitt högra pekfinger djupt in i den skrynkliga kinden. Det har Bengt sett tidigare och ofta undrat hur han kan trycka in fingret så långt att det nästan försvinner. När Elsa överräcker presenten till Bengt ser Backlund förläget på honom. Bengt öppnar paketet och ser bordsklockan i trä med visare som går att vrida på. Bengt, som nyss lärt sig klockan, blir glad och går fram till Backlund. Han har lärt sig att tacka i hand och drar därför Backlunds finger ur kinden och håller hans hand. Backlund blir överrumplad men gör inget motstånd. Han grymtar inte ens. Plötsligt, alldeles blank i ögonen, frågar Elsa om Bengt vill ha saft och bulle tillsammans med Backlunds frukost.

Allt oftare gjorde Bengt sig ärende till köket när Backlund äter frukost. Bengt berättade historier för Backlund. Oftast påhittade men ibland med verklig bakgrund. Bengt var van att bli avvisad och tillrättavisad för sin livliga fantasi. Kanske för att han ofta framhärdade i att allt han sa var sant. Backlund däremot lyssnade och det märktes att också han trivdes. Det hände att Bengt fantiserade ihop en historia till morgonen innan han somnade på kvällen. När han någon gång glömde bort sin historia hittade han raskt på en ny. Backlund log ofta och skrattade ibland men kommenterade aldrig historierna.

När Backlund fyllde jämnt blev han uppvaktad med blommor och fotografering. Han fick också en chokladdoppad marsipangris. Bara huvudet var utan choklad. Grisen hade silverögon och ett silverfärgat äpple i munnen. Grisen stod på byrån i Backlunds rum i en rektangulär genomskinlig plastlåda. Där hade den stått sedan förra sommaren. Runt plastlådan fanns ett elastiskt guldfärgat band knutet i rosett. Bengt hade många gånger tittat på den när Backlund varit ute på sina vandringar. Redan att gå in i Backlunds rum kändes förbjudet, att smaka på grisen var definitivt förbjudet. Emellertid hade Bengt tittat på grisen så många gånger och haft så mycket tid att fundera kring hur marsipangrisen kunde smaka att en plan hade uppstått eller kanske utarbetats. Nu var den oemotståndlig och Bengt smög in i rummet en sen eftermiddag med en tesked i handen. Han var ensam i hela huset och knöt resolut upp rosetten, öppnade den genomskinliga asken och lyfte upp grisen. När han vände på den smetade chokladen. Det hade Bengt inte räknat med. Nu var det för sent att ändra planen. Bengt gröpte ur grisen med skeden underifrån och åt upp den frigjorda marsipanmassan som blandades med den tjockt överdragna chokladen. Nu var det bråttom att återställa allt. Med fingrarna smetade Bengt runt chokladen på de ställen som blivit nakna och återplacerade grisen i boxen, knöt rosetten och putsade bort chokladfläckar från plastlådan med sin skjorta. Grisen såg lite hopsjunken ut med sin urgröpta mage och det ojämna chokladöverdraget.

Efter stölden blev historierna som Bengt berättade på morgnarna alltmer tillkämpade och utan finess och ofta med ett abrupt slut. Backlund lyssnade ändå lika uppmärksamt. Han log ibland men aldrig på samma trivsamma sätt som förut. En förmiddag när Bengt kom in i köket satt Backlund som vanligt och väntade på sin frukost. Bengt var spänd och Backlund mötte inte hans blick. Bengt berättade sin historia: 'Det var en gång en pojke som på sin skolväg passerade en gammal gård där det bodde en ensam gubbe. Alldeles invid vägen fanns ett jordgubbsland. Några jordgubbar lyste röda och feta. Pojken kunde inte stå emot utan stal de allra finaste jordgubbarna som han stoppade i munnen och åt upp. Väl i skolan kände sig pojken ledsen när han tänkte på gubben och hans jordgubbar. Kanske hade han tänkt ge jordgubbarna till något barn som han kände. På hemvägen hittade pojken en tennisboll. På den ritade han en jordgubbe och skrev förlåt med sin blyertspenna som han hade i ryggsäcken. När han passerade jordgubbslandet på hemvägen smög han fram till gubbens köksfönster som stod på vädring. Gubben satt på en stol med ryggen mot fönstret och pojken kastade bollen försiktig mot gubben och sprang det fortaste han kunde därifrån. När Backlund reste sig för att gå stoppade han, sin vana trogen, ner en näve sockerbitar som färdkost i sin djupa rockficka. Just som Backlund vände sig om för att lämna köket smög Bengt påpassligt ner en tennisboll i samma ficka med texten förlåt och en strecktecknad bild av en gris.

Mitt i natten väcktes både Bengt och Elsa av att Backlund satt på vedhögen och sjöng för full hals. Elsa skrek åt honom att sluta annars skulle han få flytta tillbaka till ålderdomshemmet. Både Bengt och Backlund visste att det var tomma hot och Bengt somnade om. När han vaknade i vävkammaren på morgonen såg han strax att det fanns något på pinnstolen som tjänade som nattduksbord. Det var en genomskinlig låda. Inuti stod en marsipangris som såg lite hopsjunken ut.

16 visningar0 kommentarer

Comments


bottom of page