Under hösten 2017 blev ett antal kända personer uthängda i sociala medier. Så kallade traditionella medier hängde snabbt på. Hashtaggen #Metoo blev snabbt en maktfaktor. Ett av de mer uppmärksammade fallen var Fredrik Virtanen. Cissi Wallin polisanmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt 2011, som påstods ha hänt 2006, men förundersökningen las ner. Cissi Wallin valde senare att offentliggöra Fredrik Virtanens namn för första gången i samband med hashtaggen #Metoo hösten 2017. Fredrik Virtanen har hela tiden nekat till anklagelserna och i januari 2018 anmälde han Cissi Wallin för förtal. Just nu, augusti 2019 har åklagaren beslutat att gå vidare med åtalet om grov förtal och inleda en rättegång.
I anledning av vad som hände beslutade Fredrik Virtanen att skriva en bok. Detsamma gjorde Katarina Frostenson, gift med den så kallade "Kulturprofilen" och Horace Engdahl. Alla tre böcker handlar om vad som, ur deras perspektiv, hände under #Metoo kampanjen och turerna kring klubb Forum och Svenska Akademien.
Syftet för dessa personer att skriva böckerna är väl att få en chans att komma ut med sina synpunkter och i något fall kanske få upprättelse eller "nåd".
Virtanens bok "Utan nåd - en rannsakning" är uppdelad i tre delar. Första delen inleds med ett tidsdokument från 2006 med Spybar, kröken och kokainlinor. Istället för att sen ge sin syn på vad som hände den ödesdigra natten redovisar han ett förhörsprotokoll från förhören med Cissi Wallin och Fredrik. Den andra delen rör tiden kring publiceringen av hans namn och den tredje delen beskriver tiden från början av 2018 och framåt. Den tredje delen innehåller främst Virtanens mediekritik.
Boken beskriver Virtanens försvar och ursäkter, men det jag tycker känns mest genuint, är där han spekulerar i hur han hade reagerat under #Metoo om han inte personligen hade dragits in och hamnat på "fel" sida. Boken genomsyras av cynism, vilket gör honom rolig. Som när han kommenterar varför han inte valde samma väg som Benny Fredriksson: "Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra hyckleriet efteråt?"
Det intressanta i Virtanens bok är mediekritiken och hur ett drev fungerar. Virtanen beskriver hur de traditionella medierna övergav pressetiken för pengar. Medierna ville befinna sig på "rätt" sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika "för den goda saken". Han beskriver i boken detaljerat hur drevet startade, och hur det gick fram som en flodvåg. Vem som delade vem. Först ut var Cissi Wallin med Virtanens namn, sedan delade Mia Skäringer och Camilla Läckberg Wallin's inlägg. Efter det var det hundratusentals människor som avskydde Virtanen. Alla typer av personer drogs med i drevet, även journalister som skulle veta bättre. När dessutom programmet Uppdrag granskning genom Lina Makboul försökte göra en granskning av hur medierna hade agerat under processen möttes man av motstånd och misstänksamhet.
Boken är knappast ett litterärt mästerverk, snarast ett kvällstidningsreferat. Virtanen skriver dock rakt, enkelt och intressant. Han redogör i detalj för vad som händer och vem som gör vad när drevet startar. Texten är full av upprepningar och ibland undrar jag varför han alltid råkar stå med barnen när de jobbiga samtalen kommer. Samtidigt är det är det en känslosam bok. Virtanen vill ju få nåd. Beskrivningen är helt annorlunda upplagd än i de två andra böckerna. Det är en lärobok för hur medievärlden ser ut idag. Både för traditionell media som de olika sociala plattformarna.
Den andra boken är Katarina Frostensons bok "K". Den har ett helt annat upplägg än Virtanen och är i litterärt avseende betydligt bättre.
I boken följer vi Katarina Frostenson (K) under ett halvår av ilska och sorg över den fruktansvärda och helt grundlösa hatkampanj, kabal kallar hon det, som hon anser att hon och hennes man har utsatts för av medierna. Framförallt då av DN, liksom det svenska kulturetablissemanget i stort.
Det är en vacker dagbok som Katarina Frostenson har skrivit. Hon använder ord som jag var tvungen att slå upp för att förstå. Här ska vi förstå att vi har och göra med en beläst person. Det känns dock som hon tyvärr också distanserar sig från läsaren. Hon botaniserar bland sina favoritförfattare och poeter. Hon citerar dom gärna för att understryka sina känslor eller synpunkter. Speciellt förekommande är Simone Weil. Hon refererar gärna till och känner samhörighet till andra svenska kulturpersonligheter som av olika anledningar har drivits "i landsflykt". Som Carl Jonas Love Almqvist, Strindberg, Bergman etc.
Parallellt med dagboksanteckningarna finns berättelsen om HC Andersens "Resekamraten". Precis som i berättelsen genomgår Frostenson och hennes livskamrat en prövning, besegrar ondskan och ska vinna prinsessan.
Upplägget med att hon väver in citaten och "Resekamraten" i texten tycker jag är intressant och tänkvärt. Katarina Frostenson gör en beskrivning av en person i kris, baktalad och fördriven från landet S. Texten växlar mellan dagboksanteckningar och bittra utfall mot enskilda personer och mot Sverige som land. Men bortom dessa utfall mot Sverige som ett land av medelmåttor, missunnsamma på Frostensons framgångar finns det en kärlek. Frostenson försvarar sin man in i det sista. Hon och hennes man - som genomgående benämns som "min älskade" - flyr till Paris. De tillsammans betyder någonting "vi är de utvalda, vi är oövervinnerliga, vi höjer oss över pöbeln och massan". Kvinnorna som anklagar honom beskrivs som "avundsamma", "benplockerskor"och "megäror". För Katarina Frostenson är allt bara lögn och förtal. Svenskarna är ute efter hennes man för att han är utlänning.
Frostenson avfärdar alla anklagelser utom en - att hon har glömt bort att hon har ett ekonomiskt ansvar för kulturscenen Forum. Däremot påstår hon sig aldrig ha läckt Nobelpristagare till sin man.
Jag tycker att det kan bli lite för mycket av det goda från Frostenson. Boken är vacker, njutbar och naturligtvis bra litteratur. Men när jag läser den får jag ändå lite obehag. Frostenson verkar leva i sin egna värld med sin älskade. Högt ovanför oss andra. Kanske ett sätt för henne att distansera sig.
Den tredje boken är Horace Engdahl "De obekymrade". Den skiljer sig i upplägget från de två andra. Det är en bok fylld av prosastycken och aforismer. Som t ex "Män skall vara fula. Det ökar förnedringsfaktorn och är därför sexuellt stimulerande för många kvinnor."
Det är Engdahl alter ego, Mahuro, som förklarar kvinnornas och kärlekens problematik, i det inledande stycket. Engdahl vill naturligtvis provocera. Han låter Mahuro framföra ett antal kontroversiella åsikter. På ett underhållande och elegant sätt, men i alla fall. Man vet inte riktigt hur allvarligt man skall ta det.
Horace Engdahl ser sig som en av samtidens försvarare av kritiskt tänkande.Han döljer det inte. Han är djävulens advokat, han är Billy the Kid.
Men "De obekymrade" är också ett inlägg i #Metoo debatten. Han skriver om #Metoo, upprinnelsen till avslöjandena om kulturprofilens sexövergrepp och hans kopplingar till Svenska Akademien. #Metoo är, enligt Horace Engdahl, en återgång till förhållandena innan upplysningstiden. Folk döms på förhand, innan eventuell rannsakning. Metoo-rörelsen beskrivs av Engdahl som: "mitt emellan en skendränkning och pilsnerfilm". Ett sätt att utmäta rättsregelvidriga skamstraff med ödesdigra konsekvenser och en syn på sex som kvinnor "utsätts för" av män. Hans åsikter kan vara väldigt provocerande, men det är väl vad han vill.
Summering:
När jag läst igenom de tre böckerna kan jag inte låta bli att fundera på nyttan med böckerna. Kommer de att kunna liva vidare på egna meriter eller är de alltför förknippade med #Metoo och allt som hände runt om detta. Ingen av böckerna hade väl skrivits om det inte var för #Metoo. Om vi tar Fredrik Virtanens bok först upplever jag att ändå att mediernas roll i processen har ifrågasatts. En debatt har startats över hur medierna fäller personer utan bevis och att opartiskheten har kastats ut. Jag har läst flera artiklar av bl a Jeanette Fors-Andrée och Ola Wong som ifrågasätter och bjuder in till debatt.
