Stundande natten använder Carl-Henning Wijkmark dödsbädden för att skala bort oväsentligheter och närma sig litteraturens fyratusenåriga grundfråga. Vad en människa är. Wijkmark föddes 1934 i Stockholm, levde och verkade också långa tider i Tyskland och Frankrike. Han kom att kallas kosmopolit, en världsmedborgare och var kanske mer uppskattad utomlands även om han blev rikt prisad också här hemma med bl a De Nios pris 2001 och Augustpriset 2007 för just Stundande natten.
”Kärlek är evighetens emblem; den förvirrar all uppfattning om tid: slår ut allt minne om en början, all rädsla för ett slut”, Madame de Staël. Detta är vad Wijkmarks roman handlar om. Men även om Wijkmarks vässade penna med precision och lågmäld humor fångar mycket av livets mening och vår föreställning om döden så får också vårdens tillkortakommanden en rejäl släng av sleven. Den sleven levererar Wijkmark elegant, liksom i förbigående, utan att göra huvudsak av att vården inte kan befatta sig med så futtiga saker som livets mening.
Huvudpersonen Hasse och hans tre kamrater, spelaren Börje, gentlemannen och uteliggaren Harry och den tyste Monte från Indien, delar inte bara tiden i livets slutskede utan också ett viktigare och subtilare förhållande. Någon vi älskade slutade älska oss, tänker Hasse.
När Hasse läser bibliotekariens böcker till inre ro rannsakar han sitt liv. Han värderar sig själv men ser klart först när spelaren Börje får besök av fru och barn. Frun är så uppfylld av sig själv och sitt förakt för Börje att hon inte längre kan känna utan är fryst i tiden. I hennes närhet fryser också barnen. Hasse tänker att hon stannat upp som den instängde bergsmannen i Falu gruva som hämtades upp efter femtio år och var oförändrad. Hasse inser att frun är dödare än Börje.
Olycksbrödernas rättframma jargong hjälper Hasse att uthärda men inte mer. När kamraterna så väljer ett gemensamt grandiost avsked sviker Hasse och stannar kvar på tröskeln. Utlämnad till en kallhamrad kader terminalläkare, som väntar på att hans rum ska bli ledigt, tycks Hasse ana att något återstår för honom. Med Wijkmarks återhållna humor ber Hasse läkarna att visa tålamod med hans envisa seghet. En envishet närd av sjuksystrarna, den moderliga Birgit och den kärleksfulla Angela. När Hasse under sina sista dagar upptäcker att han kan älskas trots sitt eländiga tillstånd känner han slutligen värmen som omsluter honom. Hasse dör lycklig medveten om att även hans sista steg i livet var mödan värd.
Titel: Stundande natten
Recensent: Anders Filipsson
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 158
Comments