Den femtonde oktober 2017 fick Melissa Milanos tweet ”If you´ve been sexually harassed or assaulted, write me too” 12 miljoner svar.
Ett och ett halvt år senare skriver tre högprofilerade författare personliga invändningar mot vad som hände under den mest intensiva tiden. Det gäller Virtanens Utan nåd, Frostensons K och Engdals De obekymrade. Frostenson och Engdal skriver litterärt intressant och njutbart medan Virtanen skriver mer explicit utan att väja för egna tillkortakommanden samtidigt som han adresserar drevet som ett angeläget samhällsproblem. Engdal framstår som opåverkad av stormarna och skriver elegant och ofta roligt utan tydlig adressat. Frostenson bygger upp sin berättelse kring drevets logik på ett suggestivt sätt som det är svårt att värja sig från.
– De tre författarna ger nyttiga motbilder till medierapporteringen. Böckerna är ett bra underlag för att kritisera traditionella medier, eller mer precist medieprofiler i etablerade kanaler, för ängslan att hamna på fel sida i #metoo. Alltför många skribenter lät ängslan ta övermakten vilket skadade flera inblandade. Många av skribenterna är väl etablerade och vanligtvis måttfulla och sansat analyserande vilket förstärkte effekten. Särskilt Virtanen visar på mekanismerna som skapar drev. De tre invänder på skilda vis mot att straffet som drevet utmäter är oproportionellt eller till och med kan drabba oskyldiga som dessutom saknar alla möjligheter till försvar. Drevet brännmärker vilket gör att dessa tre böcker förmodligen inte läses i den omfattning som vore önskvärt. Virtanen tvingades till och med förlägga sin bok utomlands då svenska förlagschefer var oroliga för att hamna på fel sida i debatten.
– Berättartekniskt mättar Frostenson sin framställning med litteraturhistoriska referenser som suggestivt låter oss förstå drevets lika orättfärdiga som obönhörliga framfart. Särskilt smärtsamt blir det när hon citerar Simone Weil och för att visa drevets egentliga motiv – ”att göra ont, det är att få någonting av dem i gengäld”.
Engdal använder naturligtvis också många litteraturhistoriska referenser. Det höjer tätheten i berättelse och kontrasterar mot Frostenson genom att han inte försvarar sig mot något utan mer försöker visa på naturen i mäns och kvinnors sätt att vara. Engdal värjer sig mot allt som kan snudda vid politisk korrekthet för att i stället roa läsaren. Hans text berör därför mindre och den förlorar i relevans. Man måste ändå ge honom att boken är uppfriskande och roande utan att man måste hålla med honom.
– Det är skillnad mellan Engdal visavi Virtanen och Frostenson i deras sätt att beskriva sina upplevelser. När Engdal talar om kärlek och kvinnor och mäns beteende gör han det på ett allmängiltigt vis medan Frostenson och Virtanen beskriver sin egen kärlek och sin egen utsatthet under #metoo. Engdal uppfinner till och med en fantasiperson för att distansera sig från sig själv medan Frostenson ömsint beskriver sin intima relation med Arnault. Engdal försöker finna kärlekens mer allmänna egenskaper refererar han i ett längre stycke till Madame de Staël kring hennes påstående att allt utom kärleken tillhör verkligheten, resten är kulisser. För till slut, när livets sista timma kommer, minns de älskande bara dessa stunder då de var verkliga. Ingenting annat har egentligen funnits. Frostenson använder HC Andersens saga Resekamraten och citat av Simone Weil för att skapa en ram till romanen. Hon berättar sagan i sjutton fragment genom hela romanen för att slutligen konstatera att den handlar om henne själv. På samma sätt låter hon Simone Weil genom hela boken kommentera hennes känslor. -
Engdal använder i första delen av boken den uppdiktade personen Mahuro som roar läsaren med trettio korta sanningar kring främst förhållandet mellan man och kvinna. I den andra delen blir han dock mer personlig och beskriver också sorgen över drevet som berövat honom vänner. Mest personlig blir han när han ser många vänner ”yla med vargarna” och lämna honom ensam. Engdal skriver beklagande ”denna perfida längtan efter att tillhöra den rätta sidan”. Det är samma perfida längtan som Virtanen mer konkret och jordnära beskriver då drevet drog igång mot honom den sextonde oktober 2018 med en tweet från Cissi Wallin om en påstådd våldtäkt tolv år tidigare. En våldtäkt som inte kunde styrkas sex år tidigare då Wallin polisanmälde honom. När Maria Skäringe och Camilla Läckberg omedelbart delar tweeten är den blixtsnabbt spridd till en halv miljon följare. Virtanen beskriver sin totala utsatthet när Svenska Dagbladet publicerar hans namn och bild med i huvudsak Wallins ord som underlag. Snart hakar andra etablerade medier på. Virtanen har ingen chans att bemöta drevet. När sedan Lina Makboul för Uppdrag granskning vill följa upp händelsen är det mycket få personer som vill träda fram och förklara alla sina tweetar och kommentarer till andras tweetar utan istället misstänkliggörs Makboul att gå Virtanens ärenden. Reportaget ger ändå Virtanen en strimma hopp när det sänds och blottar slappheten när stora mediers journalister följt med i drevet för att som Uppdrag granskning avslutar programmet ”överge sin grundläggande funktion av rädsla för att hamna på fel sida av historien”. Här blir Virtanens bok viktig och långt mer konkret i sin kritik av drevens orättfärdiga framfart än någonsin Frostenson och Engdal. Riktigt stark blir den när Virtanen väljer att räkna upp betydligt fler personer ur medieeliten. Personer som snabbt hakade på drevet efter Cissi Wallins tweet. Personer som Tove Lifvendahl från SvD och Fredrick Federley från Centerpartiet och många fler. Värt att nämna är att Virtanen vidgår att han själv förmodligen skulle hakat på Wallins tweet om han själv inte skulle varit den anklagade. Jag har frågat Lifvendahl via mejl vad som fick henne att så slappt haka på Wallins tweet och bli en del av drevet mot Virtanen då jag tror att hon kan ge en förklaring till hur drev uppkommer. Jag skickade mejlet 2019-07-29 och har ännu inte fått något svar.
– Böckerna borde vara obligatorisk läsning för alla som skriver om aktuella händelser på såväl traditionella som sociala medier.
